Klockan är fem över fem. Fredrik ringer och kollar att jag väl hämtat vår dotter på dagiset som stänger kvart över fem. Det har jag inte. Jag sitter fortfarande på jobbet och har ett absolut måste kvar att avverka. Jag trodde lika ärligt att han skulle hämta som han trodde att jag skulle hämta. Jag har inte en chans att hinna i tid. Han har på sin höjd en chans men tar den.

Vi ska ha middagsgäster klockan sex. Receptet är hemma och vi måste handla några ingredienser men kommer inte riktigt ihåg vilka.

Tjugo före sex har mycket hänt. Vi söker parkeringsplats utanför vårt hus i vår stadsdel där dylika är en bristvara utan dess like. Vi har inhandlat ingredienser och hoppas de är tillräckligt rätt. Vi har inte plockat upp hemma.

Och ingen gång under den där knappa timmen som går mellan telefonsamtalet på jobbet och gästernas ankomst fräser vi åt varandra. Eller suckar eller stönar eller tycker att den andra är skräp och livet är skräp.

Och just sådana gånger älskar jag oss.