För några år sedan såg vi första Narnia-filmen på bio. Och jag tyckte så mycket om. Jag kommer ännu ihåg den huvudsakliga känslan när vi lämnade biosalongen; hur kan någon förklara mitt hopp bättre än jag själv?

Sedan såg vi aldrig tvåan. Och jag vet inte riktigt varför. Ofta när vi hyrt film har vi konstaterat om den att ‘den ska vi förstås se någon gång’, men den gången har inte kommit. Tills nu ikväll. När vi såg tvåan för att snart kunna se trean på bio.

Och plötsligt tror jag mig veta varför vi inte har sett den tidigare. Och plötsligt kommer jag ihåg en annan känsla när vi lämnade biosalongen; det är kallt i Narnia när det alltid är vinter men aldrig jul och det är barbariskt i Narnia när telmarinerna har makt. Och ibland är det svårt att våga hoppas på att Aslan nog kommer tillbaka innan det är för sent. Och ibland är det omöjligt att förstå varför han inte kommer nu genast, varför så mycket ont måste hinna hända innan han gör upp med det. Och ibland känns kriget så hopplöst och framtiden så mörk också om man vet att det brukar sluta lyckligt.

Och ibland skulle det nästan vara skönt att kunna se bara en film i Narnia. Men hur hopplöst och mörkt skulle det inte kännas då?