Min moster har försett mig med dubbade springskor och det gör verkligen hela skillnaden. Jag är inte det minsta orolig när jag springer. Min fart är ju heller inte övermäktig på något sätt.
Hurra! Jag är en sån som läst din blogg ett tag men jag är dålig på att kommentera. Men nu känner jag att jag verkligen vill. För jag är imponerad, på riktigt! Förra våren, någon gång i maj, blev jag så arg så jag började springa. I början klarade jag av 6 min innan jag avled, sen blev det till bron, sen enn liten bit till nsäta gång osv. Och en dag klarade jag 3km! Grattis! Sen fortsatte jag faktiskt under sommaren och hösten och sprang en gång drygt 8km. Känslan den gången jag valde att sluta springa (länka, jogga, ta mig fram med patetisk stil men inte gå utan springa fast det var långsamt) för att jag tyckte att jag sprungit tillräckligt långt och inte slutade för att jag höll på att döden dö – den känslan levde jag länge på… Jag hoppas du orkar kämpa vidare, lite längre varje gång, eller kanske inte varje gång men nästan, och sen någon dag få uppleva den känslan. Springa tills du tycker att du sprungit tillräckligt lång sträcka eller tillräckligt långa minuter. .. och nu samtidigt blev jag imspirerad. Om du springer i snö och kyla så ska jag också. Vi hade flera flunssor i rad i familjen och sen var det snö och kallt. Så nu har jag inte sprungit på flera veckor. Tack för inspirationen och GRATTIS, du är en sån som kan springa 3km! (och jag menar det inte ironiskt eller något, för mig betydde det massor att vara en sån, och att jag sedan ännu senare klararde längre, wow liksom!)
Oj, tack för en ovanligt uppmuntrande kommentar! Jag växte som löpare och människa när jag läste dina fina ord. Roligt om du känner dig lite mera inspirerad att springa. Om du börjar – meddela gärna hur det går för dig. Att läsa om andra som försöker och lyckas är alltid roligt!
Nästan för lycklig 
Wau! Hurraaa!
Tack! Och wau för din tidiga kommentar! Tänk att du läser bloggar så tidigt på morgonen.
Hurra! Heja! Heja! Heja!
Tack! Tack! Tack! Tack!
Jag är på jobbet. Det är enda orsaken till att jag inte applåderar högljutt. Jag tror du tycker det är lika så bra.
Bra förklaring!
Hurra! Och tydligen är du en sån som kan springa på is och snö. Det vågar jag inte, jag är för rädd för att dö halkdöden.
Min moster har försett mig med dubbade springskor och det gör verkligen hela skillnaden. Jag är inte det minsta orolig när jag springer. Min fart är ju heller inte övermäktig på något sätt.
Hurra! Jag är en sån som läst din blogg ett tag men jag är dålig på att kommentera. Men nu känner jag att jag verkligen vill. För jag är imponerad, på riktigt! Förra våren, någon gång i maj, blev jag så arg så jag började springa. I början klarade jag av 6 min innan jag avled, sen blev det till bron, sen enn liten bit till nsäta gång osv. Och en dag klarade jag 3km! Grattis! Sen fortsatte jag faktiskt under sommaren och hösten och sprang en gång drygt 8km. Känslan den gången jag valde att sluta springa (länka, jogga, ta mig fram med patetisk stil men inte gå utan springa fast det var långsamt) för att jag tyckte att jag sprungit tillräckligt långt och inte slutade för att jag höll på att döden dö – den känslan levde jag länge på… Jag hoppas du orkar kämpa vidare, lite längre varje gång, eller kanske inte varje gång men nästan, och sen någon dag få uppleva den känslan. Springa tills du tycker att du sprungit tillräckligt lång sträcka eller tillräckligt långa minuter. .. och nu samtidigt blev jag imspirerad. Om du springer i snö och kyla så ska jag också. Vi hade flera flunssor i rad i familjen och sen var det snö och kallt. Så nu har jag inte sprungit på flera veckor. Tack för inspirationen och GRATTIS, du är en sån som kan springa 3km! (och jag menar det inte ironiskt eller något, för mig betydde det massor att vara en sån, och att jag sedan ännu senare klararde längre, wow liksom!)
Oj, tack för en ovanligt uppmuntrande kommentar! Jag växte som löpare och människa när jag läste dina fina ord. Roligt om du känner dig lite mera inspirerad att springa. Om du börjar – meddela gärna hur det går för dig. Att läsa om andra som försöker och lyckas är alltid roligt!