I dag hämnas jag för att årets lilla jul var så möglig. Redan före andra människor hade stigit upp började jag arbeta med vår gran.

 

 

Jag är österbottnisk nog för att inse att det finns en konflikt i att vår gran är gjord av plast men lite för icke-österbottnisk för att anse det vara ett oöverkomligt problem.

 

 

Jag fick anstränga varenda cell i mig som är ens lite lagd åt det praktiska hållet för att på bukt på grenarna. Det blev ändå fel. Men tack vare mitt fel märkte jag att det gick att göra en liten gran av vår egentligen stora gran och det är ju nog mera lämpligt så här i början av julemånaden.

 

 

Och sedan kom det här. Varför kommer alltid det här? I något skede föreslog Fredrik att vi i år ska göra allt i vår makt för att det här inte ska komma nästa år. Men det är ju faktiskt också en tradition, och jag vet inte om det är en tradition som jag vill offra på vettets altare.

 

Ni får gärna berömma min fantasifyllda, inspirerande outfit. Ja, det är pyjamasbyxor. Och Fredriks tröja.