Jag är den gråtande typen. Ofta, gärna och ogenerat fäller jag tårar. Ja, jag grät när Victoria fick sin Daniel. Ja, jag grät när Mufasa dog. Ja, jag grät när Linn fick det tyngsta bloggpriset. Ja, jag grät när… Ja, jag är en sådan.
Men ibland skäms jag över mina tårar. De jag fällde klockan 13.20 hör till de skamsna. Jag ska förklara.
Är du också en gråtare? Skäms du över det?
Nästan för lycklig 
Jag är en gråtare. Gråter till film, böcker och till bra och berörande teater. och så gråter jag annars också, när livet blir för mycket. Ibland gråter jag av ilska också, vilket är väldigt frustrerande eftersom det känns som om omgivningen senast då slutar att ta en på allvar.Ibland skäms jag, speciellt om jag måste gråta inför andra människor, människor jag kanske inte känner så väl. Minns t.ex. ett närmast legendariskt utbrott i högstadiet som egentligen bara bottnade i att jag var ledsen och inte fick gråta ifred.
Det där med att inte bli tagen på allvar för att man råkar ha fuktiga ögon är så sant. Också det om att välja sin publik när tårarna rinner.
Jag är en gråtare, skäms inte över tårarna när de kommer för att rörd eller ledsen. Men när jag blir arg och skall argumentera eller försvara något som ligger nära hjärtat, och börjar gråta, då skäms jag. Då tycker jag tårarna gör mig till en mes.
Jag vet preciiiiis vad du menar. I sådana situationer känns det som om den som gråter förlorar. Och den där den är alltid jag.
oj vilken mening detdär första blev. Men du förstår säkert! 🙂
Det är svårt att chocka mig med konstiga meningar. Jag är lärare.
Jag har varit både en gråtare och en människa som skrattar hysteriskt ofta och också i situationer då det inte är bra. Men båda egenskaperna har blivit mycket bättre efter 30 år. Jag trodde att jag inte kan jobba som präst på grund av dessa egenskaperna men jag har aldrig haft problem i förrättningarna. Däremot skäms jag för att jag har gråtit på jobbet i medarbetarkonferenser. Tack och lov har det också blivit bättre under de sista åren. Så du har hopp för du är så ung 🙂
Skönt att höra. Jag har alltid trott att sådant där bara blir värre med åren och jag har förberett mig på att inte kunna föra vettiga samtal mera efter att jag passerat 40 utan att göra folk obekväma till mods. Verkligen skönt att höra!
Ja, jag är också en gråtare. På ett sätt är jag generad över att tårar faller för minsta lilla sak, men på samma gång är jag också lite stolt över att jag är en emotionell person som vågar släppa fram känslorna. Jag gråter t.ex. när jag läser sportresultat med folk jag känner som klarat sig bra, och det är nästan enbart pinsamt…
Jag gråter också till sport ibland. Segeryra är något av det finaste som finns. Ge mig en OS-medaljör på prisfall eller ett fotbollslag som kysser en pokal och jag gråter som en baby.
Jag är storgråtare och gråter i alla möjliga situationer. Ganska ofta när jag läser bloggar kommer tårarna fram, din och Linns blogg är de mest tårlockande.Jag grät igenom hela sändningen av Victorias och Daniels bröllop, jag var den enda som grät på mitt eget bröllop och jag såg helt bedrövlig och bedrövad ut på riktigt, jag gråter när jag läser dagstidningen oberoende om det handlar om Stafettkarnevalen, Finlands Lucia eller minnen från Nya Studenthuset. Det är helt hemskt det här gråtandet.
Skojar du? Har du gråtit till min blogg?!! Inte ens jag har gjort det. Om du mot förmodan kan berätta när så vill jag gärna höra. Jag erkänner mig slagen av dig. Du är min nya idol!
Ja, jag e en gråtare, men jag har slutat skämmas för det. Istället har jag börjat våga gråta inför människor, och till min stora förvåning har det gjort gott. Människor blir kanske överraskade men uppskattar ärlighet och känslighet. Iblandiblandibland skäms jag dock fortfarande, om situationen som får det att tåras i ögonen är riktigt löjlig. Men annars hejar jag på att ge utlopp för känslorna, hur ska man annars slippa dem? 🙂
Nä, precis. Om man inte ger utlopp bär man dem med sig och det kan ju aldrig vara bra. Då blir man så lätt bitter och självömkande och det är kanske det värsta som finns.
Åh, jag är som Jenny L. Jag gråter sällan, men om jag måste argumentera för saker ligger nära hjärtat och om jag är arg, gråter jag. Och främst om jag skulle vilja säga emot mina föräldrar, som jag lärt mig som barn att inte säga emot, börjar jag gråta. Vilket leder till att jag inte säger emot dem nu heller, när jag ska försvara mina val och åsikter. 😦
Ah, det låter jobbigt. Dels att du inte kan säga emot dem och dels att du känner att du måste göra det, att de tydligen har starka åsikter om dina val och åsikter istället för att uppmuntra och stöda dig i dem. Har du sagt åt dem att du känner på det sättet? (Inte för att det här ska bli eller behöver bli ett samtal om dina dilemman. Du väljer förstås om och hur du svarar.)
Jag grät senast här till ditt inlägg om kärlek. Du skriver fint, jag tror det är "problemet", men fortsätt så.
Jag ska försöka! Om det är orsaken till problemet får vi hoppas på mera tårar!