Okej. Tårarna som fälldes strax efter lunch, de där jag skäms över. Här kommer förklaringen.
För en tid sedan köpte jag och min man en lägenhet. Vi gjorde ett nybörjarmisstag som inbegrep skattebyrån och eftersom misstaget gjordes i mitt namn fick jag i uppdrag att reda upp det. För länge sedan (med mina mått mätt) ringde jag första gången. Jag hatar att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. Jag tror jag talade med fyra olika människor innan jag till sist fick veta var jag kunde hitta den blankett som måste sändas in. Redan den gången var det nära gråten.
Sedan dess har det varit nära gråten nästan varje dag jag kommit hem och märkt att jag inte fått något besked. För varje dag har jag vetat att jag kommit lite närmare den dag då jag måste ringa igen. Jag hatar som sagt att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. För någon vecka sedan satt vi en gräns för hur länge vi kunde vänta utan att ringa och kolla. I dag var den gränsen.
Efter lunch i dag lockan 12.40 måste jag ringa. Jag hamnade i den första telefonkön och fick till sist tala med en människa som skulle koppla mig till den som kunde det här. Jag talade med den människan och hon kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som… Jag fick dra samma berättelse varje gång. På min urusla finska. Jag blev lite mera frustrerad varje gång. Det är en lång berättelse. I synnerhet på min urusla finska, både för den som lyssnar och för mig som berättar.
12.19.56 kom jag äntligen till rätt person. På fyra ynka sekunder förklarar hon att min blankett kommit fram men att behandlingstiden är 3-4 månader och att de hör av sig senare. Hejdå.
Då grät jag faktiskt en tår eller två. Och skrattade samtidigt åt hur löjlig jag är. Och skämdes för att en sådan sak nästan kunde knäcka mig. 40 minuter i telefonsamtal varav fyra sekunder var vettiga. Hur farligt är nu det egentligen?
Vi firade beskedet (som ju varken var positivt eller negativt) med ett avsnitt How I. Och jag skämdes lite till.
Nästan för lycklig 
Du beskriver det där så bra! Jag grät i telefonen då jag talade med lärarnas arbetslöshetskassa denna sommar, det var befogat och jag var gravid i nionde månaden. Jag måste berätta det för dig nästa gång vi träffas. Du kommer att gilla mig!
Som om jag inte redan gör det! Men det är skönt att någon förstår. I normala fall skulle jag nog inte gråta, men det har varit en helt sjukt stressig vecka. Eller månad egentligen. Och just innan det flyttade vi. Jag är trött helt enkelt.