Jag kommer av någon anledning ihåg att det fanns någon pojke på dagis som hette Ville. Mera än så kommer jag inte ihåg och då kan det knappast klassas som kärlek.

Jag kommer också ihåg en pojke i lågstadiet som hade glittrande blågröna ögon. Och en pojke vars ögon glittrade ännu mer och som hade en charm som jag ännu minns, honom träffade jag på ett sommarläger och sedan aldrig mer. Och en blond rissvensk kille som hette Anton och som gick i Vassle skolan i klass 6 B som var på lägerskola i Ammarnäs samtidigt som min klass. Honom och hans gröna Adidas-huppari kommer säkert alla andra flickor på klassen också ihåg eftersom vi i tur och ordning bjöd upp honom på det avslutande discot på lägerskolan. Han skulle säkert ha klarat sig bra i Finland.

Sedan kommer jag kanske ihåg några pojkar till, men kärlek kan jag inte kalla det heller. Den pojke som fick mig att känna något som nog måste kallas kärlek har jag skrivit ungefär tjugofem dagböcker om, vilket han vet om. Det finns alltså minnen bevarade och det kan vara en orsak till att jag minns den där första kärleken väldigt bra.

Det blev kärlek vid första ögonkastet när jag var fjorton och sedan var det kärlek i ungefär tre år, vilket var mycket på den tiden. Intensiv, känslostormande kärlek som slukade hela mig. Det var också väldigt obesvarad kärlek vilket gjorde saken lite mera komplicerad. Och vilket gjorde att jag ofta under de där tre åren sa åt människor i min omgivning att kärleken svalnat, trots att den kärleken inte visste vad svalka var. Däremot var den väl förtrogen med besatthet och desperation.

Den stackars pojken blev med jämna mellanrum påmind om att jag fortfarande hyste mina känslor och blev således med jämna mellanrum tvungen att påminna mig om att han fortfarande inte hyste några alls. För att vara tonårspojke hanterade han situationen förvånansvärt väl. Jag hoppas jag har kommit ihåg att be honom om ursäkt för mitt agerande. Jag tror jag har gjort det. Och jag vågar tala med honom när vi träffas. Ibland får det anses räcka.