Jag har en nyupptäckt skyldighet här i livet – skyldigheten att se till att jag själv har det bra. På något dunkelt teoretiskt plan har jag vetat det här i många år, men jag har oftast trott att det är någon slags ursäkt för att få kalasa lite i livet, skapa fester av vardagar och njuta av vardagslyx.

I just den här stunden inser jag att mitt eget välbefinnande inte är frivilligt. Det är en skyldighet. I just den här stunden har jag det bara halvbra och då är jag en ganska halvdålig människa. Jag fräser åt Ingrid för att hon inte somnar. Jag fräser åt Fredrik för att han inte springer till hennes rum varje gång hon ropar utan bara varannan. Jag är riktigt halvdålig och jag tycker riktigt illa om mig själv i det tillståndet.

Jag har lite sömnskuld efter helgens resa. Jag har en lång och seg arbetsdag bakom mig. Att både flytta och resa och jobba ikapp på en vecka var kanske ett dåligt val. Nästa gång ska jag komma ihåg att se till att jag har det bra så att jag kan vara mera lik den människa jag vill vara.