I dag grät jag ikapp med ett par hundra andra. Jag är svartklädd. Jag lärde känna en underbar man genom att vara närvarande med alla sinnen på hans begravning och minnesstund. Och jag tänkte (med hårt knutna nävar) att min bästa vän har gråtit tillräckligt nu.

Begravningsdagar är tunga och tärande och samtidigt befriande. Det finns utrymme för glädje och tacksamhet och från och med då får sorgen andra former.