This one goes out till alla som bott i Helsingfors längre än jag. Blir man någonsin van vid dessa tiggare? Så van att man liksom inte dör lite varje gång man ser dem?
This one goes out till alla som bott i Helsingfors längre än jag. Blir man någonsin van vid dessa tiggare? Så van att man liksom inte dör lite varje gång man ser dem?
Nästan för lycklig 
man beter sig som om man inte berördes alls. men inuti skriker en röst att det är FEL, FEL FEL att de sitter där i gathörnen, bredvid trafikljusen och vid metroingångarna. om man har en slant i fickan (vilket jag nästan aldrig har, bara plastkort) lägger man dem i den slitna pappmuggen. slänger ett öga på det skamfilade svartvita fotot på familjen där hemma. och känner att det inte räcker till. sedan slår man upp HUUSSIS och läser att staden grälar om ifall man ska tillåta installation av utedass vid parkeringsplatsen där romerna håller till. vi är inte isolerade från omvärlden och Finlands gränser är inte de skyddande murar som jag tror att de där "släng ut dem!"-typerna på insändarsidorna envisas med att tro. uff, vi ska inte bli vana tycker jag.
Jag känner igen mina egna reaktioner i det du skriver. Det värsta är just det där att man låtsas att man inte ser eller berörs. Så där att man skulle hoppa till lite överspelat förvånat om någon av dem tilltalade en. Det är lite äckligt. Samtidigt vet man ju att man inte alltid kan ge åt alla, så åt vem ska man ge? Å andra sidan vet man ju också att det är en dålig ursäkt eftersom man ibland kan ge åt någon. Usch, det är svårt.
man ska INTE ge pengar åt tiggare, oberoende av hur mycket man skulle vilja. nej, jag har själv aldrig gett tiggare pengar och kommer aldrig att göra det.
VARFÖR ska man inte ge?
Det värsta tycker jag är att ifall jag någon gång sticker åt dem en slant eller en frukt så känner jag mig överdrivet GOD, vilket också är äckligt. Som om min slant löser deras problem. Varför känns det så bra efteråt? Det är med oerhört ambivalenta känslor jag går förbi varje dag.
Jag förstår din ambivalens. Men visst är det märkligt att man blir så illa berörd? Att det är så obekvämt att JAG tycker synd om MIG när jag går förbi en människa som sitter ute i kölden och tigger?!