För en tid sedan bad Linn mig blogga om min kristna tro. Det finns mycket att säga och jag tror det här blir en följetång. Detta är att se som del 1. Om du är totalt ointresserad eller fientligt inställd kan du känna dig fri att hoppa över det här. Se dig själv som varnad och läs mera om mitt hår eller min dotters tuttavvänjning (som på inget sätt är oviktiga eller relevanta händelser. Detta sagt helt utan ironi).
När Linn i går specificerade sitt önskemål bad hon mig bland annat berätta om vilka fördomar om kristen tro och kristna människor jag stöter på. Jag vänder frågan tillbaka till henne och för all del till vilken annan läsare som helst: vilka fördomar finns? Bring them on. Jag tål nog.
För visst finns det fördomar. För visst var det just fördomar som fick mig att som tonåring vända allt vad församling hette ryggen för en ganska lång tid. Tron fanns kvar, men jag ville inte bli bemött och sedd som en kristen människa. För att fördomarna fanns. Och finns. Också hos mig.
När jag lär känna en ny människa blir hon eller han i nittioåtta fall av hundra väldigt förvånad när det kommer fram att jag är prästfru eller kristen. Och i nittioåtta fall av hundra blir jag väldigt glad över den förvåningen. Och i nittioåtta fall av hundra stör min egen reaktion mig själv. Varför vill jag att folk ska bli förvånade när de får veta att jag tror på Gud?
Jo, för att fördomarna finns.
Jag tror vi börjar där. Följ gärna med i min följetång. Vilka fördomar finns?
Nästan för lycklig 
Ett urval av de fördomar som jag själv stött på:-kristna människor är tråkiga-kristna människor dansar inte-kristna människor dömer andra människor som inte tror som de-kristna människor MÅSTE gifta sig när de är unga-kristna människor tål inte att höra vad som helst så därför måste man undvika till exempel vågade skämt i deras närhet -kristna människor får inte färga håretoch så vidare..fördomar finns det gott om. Ska läsa din följetång med spänning.
Tack för alla fördomar! Dem ska jag beta av, allihopa!
Kristna människor lägger sitt öde i någon annans (=Guds) händer.
Tack för den! Jag skriver snart!
Kristna människor kan inte diskutera om sin tro, utan att till slut konstatera "men det är nu bara så här, du kan inte förstå det om du inte är troende"
Tack, Peppe! Svar kommer!
Tack, Peppe! Svar kommer!
Bidrar inte med en fördom (iaf inte just nu), men med ett igenkännande. Så sent som i slutet av förra året hade jag på allvar lust att på något vis offentligt gå ut med att jag numera är ateist och inte har något intresse alls för Gud eller kyrklighet. Tänkte mig att på så vis skulle jag kanske få ha min relation till Gud ifred utan att en massa andra människor vill blanda sig i och ha en massa åsikter och förväntningar.Okej, här kommer något som kanske kan klassas som fördom i alla fall: Jag upplever att det i rätt många kristna sammanhang riskerar att bli så att det finns en massa givna sanningar som alla förväntas skriva under på utan att ens diskutera dem. Nu pratar jag egentligen inte om grundläggande trosuppfattningar, utan allt möjligt annat. När jag som allra mest gjorde upp med min tonårstid i de kristna kretsarna brukade jag säga att det är som om de överräcker en låda till en med allt man behöver. Så här ska du klä dig, den här musiken ska du lyssna på, de här åsikterna ska du understöda, de här böckerna ska du läsa. Och det skrämmande var att det inte var ett absolut krav uppifrån, utan med den undermeningen att som kristen VILL man göra så här och ha det så här för när vi älskar Gud så vill vi automatiskt det ena och det tjugofemte. Just det här att vi på något vis förväntas fungera på samma sätt allihop. Får jag säga det också att jag tycker att mycket av det som marknadsförs som kristen musik helt enkelt är ganska ointressant? Att det säljer på grund av budskapet, inte för att vi verkligen gillar musiken? Eller så är det bara jag. Men den där musiken… åh, som den var ett dåligt samvete, för att jag så sällan tyckte om den på allvar. Jag är ingen automatmänniska som glatt lyder order och gör vad som förväntas av mig, och jag var det inte heller när jag var tonåring. Den enda skillnaden är att jag har blivit lite bättre på att slå dövörat till för alla de här underförstådda sakerna, alla de här förväntningarna. Lite, åtminstone, för jag gick ju trots allt inte ut med den där offentliga avbönen, och den är inte högaktuell just nu.
Du lyfter fram en bra och viktig poäng, Ika! Tack för det. Jag förstår precis vad du talar om och känner igen mina egna erfarenheter. Samtidigt tror jag att det här är väldigt vanligt i tonårssammanhang överlag, inte bara i kristna tonårssammanhang. Outtalade regler för hur en viss grupp människor ska klä sig, bete sig, tycka och leva finns i de flesta grupper. Håller du alls med mig om det? Å andra sidan är det förstås på något plan lite värre när det sker i Guds namn, när andemeningen blir att du inte älskar Gud eller att Gud inte älskar dig om du inte följer de här reglerna. Och det är ju, precis som du säger, sällan grundläggande trosuppfattningar utan snarare marginella levnadssättsuppfattningar.
Jo, det handlar delvis om tonårsmentaliteten, och som du skriver är det ännu obehagligare när man medvetet eller omedvetet gör det i Guds namn. men det som gjorde mig så enormt frustrerad i slutet av hösten var att jag så tydligt märkte att väldigt mycket av det här dyker upp bland vuxna också. Detta att man framställer så mycket som självklarheter. När vi älskar Gud vill vi si och så – där var vi igen. Allt mera förstår jag att det handlar om rädsla och anpassning, att många kommer med det här av ren osäkerhet. Men det hindrar inte att jag många gånger har upplevt att det kan kännas skrämmande trångt i de kristna sammanhangen.
Jag förstår precis vad du menar. Och jag vill tro att ALLA gör så gott som de kan och lever så sant som de kan. Till och med de som kämpar med rädsla och anpassning.