Jag är som bekant gift med världens bästa man. Han är ju så bra att jag ofta funderar på hur jag kan ha fått just honom. På grund av hans goda sidor har jag väldigt sällan anledning till att berätta om dåligheter han gjort, men i dag gör jag ett undantag. I dag hänger jag ut honom, och jag hoppas på stöd.

I dag när han, jag, min lilla syster och min lilla dotter handlade mat på en supermarket så har jag huvudansvaret för själva handlandet. Underförstått betyder det att han har huvudansvaret för dottern. Plötsligt märker jag att han bara försvunnit och att jag både ansvarar för dotter, mat och syster på besök i en stor, okänd stad där de flesta talar ett språk som hon inte riktigt behärskar.

Efter att allt handlande är avklarat går alla förutom den bortsprungne mannen till kassan för att betala och packa i tygkassar. Jag ringer honom för att han ska söka sig till utgången. Det pipar upptaget. Han märker troligtvis att jag ringt eftersom han småningom dyker upp och talar i telefon.

I bilen på väg hem anklagar jag honom för att alltid, alltid, alltid (fast jag vet att man inte ska använda orden alltid och aldrig i sådana här sammanhang) svarar i telefon. Varpå han bekänner att det var han som tog initiativ till samtalet, det var han som ringde upp.

Som sagt: nu hoppas jag på stöd. Snälla, systrar och bröder där ute, det är väl inte okej att plocka fram telefonen och ringa långa samtal när man handlar mat med en palt på 1,5 år som inte vill sitta i kundvagn och inte gå i den riktning som vårdnadshavarna hoppas på?

P.S Jag anklagar på inget sätt min svägerska för det inträffade. Hon (som tog emot samtalet) var bara en bricka i ett lömskt spel. D.S

P.P.S Jag är mycket medveten om lyxen i att få beklaga sig över dylika situationer. D.D.S

Bilden från den dag då Fredrik blev pappa. Den dagen ställde han upp som bara vad. Han är förlåten för det mesta ännu något år framåt i tiden tack vare hans uppställande just den dagen.