Facebook har sina sidor. Ibland, när jag får blommor och inbjudningar och farmdjur, blir jag bara trött. Och ibland blir jag bara glad. Som när jag får chatta med en vän som fattats mig länge. Jag vill nästan inte ens låta henne läsa ryska inför hennes tent i morgon. Jag vill bara säga åt henne ännu en gång att jag har tänkt på henne och att jag tycker om henne. Att hon är vacker på fler än ett sätt. Kanske jag skulle våga lova att allt reder upp sig trots att det är så där just nu. Men vem är jag att lova det? Jag kan bara hålla hennes hand, så gott det går på nätet. Och säga att jag innerligt hoppas att allt reder upp sig.