Jag är förstummad. På ett trevligt sätt. Man man, utan minsta lilla tendens till överdrift, påstå att vårt nattliv pendlar mellan förtvivlan och hopp. Förra natten var som bekant förtvivlan. Den natt som nu passerat var minst sagt hopp, Inte ett ljud från barnkammaren mellan 19.30 och 7.30. Jag önskar så innerligt att Ingrid kunde förklara.