Söndag. Vilodag. Gudstjänstdag. Vilket-jobb-skulle-jag-söka-i-dag-dag. För en gångs skull levererade jobbannonserna ett jobb som skulle passa mig nästan perfekt. Ett sådant jobb som jag för något år sedan lovade mig själv att söka om det någon gång mot förmodan skulle dyka upp i annonsform. I dag dök det upp. Och jag kände ingenting. Inte ens så mycket att jag brydde mig om att berätta om det för Fredrik eller Ingrid som var mitt sällskap vid intagandet av morgontidning. Jag var bara sval. Glad för någon annans skull, men sval. Jag trivs nämligen så ofantligt bra med det jobb jag har. Jag tittar inte bakåt eller åt sidorna. Inte ens framåt trots att jag borde. Ingenting skulle passa bättre just nu. Ingenting. Det är så perfekt att jag ibland inte ens kan tro att det är sant. Det går nästan aldrig en dag utan att jag bara förundras över det faktum att jag fick just precis det här jobbet. Och de gånger det går en sådan dag är det inte på grund av jobbet utan kanske på grund av sjukdom eller andra ödsligheter.