Kvällen fortsatte precis så bra som jag hade hoppats. Först gjorde jag en intervju för en tidning nära en del av oss. Sedan skulle jag nonchalant hoppa på lokaltåget för middag med en kär vän. Det nonchalanta såg jag inte mycket av. Om jag vore en användare av ordet ”typiskt” skulle jag antagligen säga det nu. Att tågresan aldrig varit så lång en gång när jag hade bråttom och när jag inte hade någon bok med mig. Min vän tog det bra. Hon är ju en bra vän. Vi åt, skrattade, pratade tyckte om varandra och doftade sedan på böcker och vintage när vårt bord blev någon annans.