Att ha ett barn som kan kommunicera med ord är festligt. I natt halv fyra vaknade Ingrid och ropade ”dricka, dricka, dricka” från sitt rum. Eftersom hon var febrig i går tyckte jag att hon förtjänade vätska och ordnade en flaska. När jag kom med den till hennes säng sträckte hon upp sina armar mot mig och sa ”upp, upp”. Jag förklarade fåordigt men lite strängt att det är mitt i natten och att hon ska stanna i sängen. Och jag blev varm om hjärtat där mitt i natten. För nog är det ju förunderligt fantastiskt att mitt barn kan prata!