När man åker tåg i barnvagn testas nerverna. Snoriga, vilda, klumpiga, hänsynslösa varelser far fram som ångvältar på samma lilla yta där mitt försvarslösa älskade barn ska leka harmoniskt. Men också bland dessa vildar finns guldkorn. I går träffade jag ett sådant. Han var ungefär 80 cm hög, nästan lika många cm bred och snorig som bara vad. Det imponerande med det här barnet var hans förmåga att gilla läget utan att klaga. Han föll kanske fyrtiotvå gånger, slog i huvudet här och där och gjorde aldrig något problem av det. No drama. Han bara tog emot sina skador och strålade som en sol. Otroligt. Jag tror att sådana som han inte ens behöver föräldrar.