Igår fick jag se fyra luciatåg. Fyra. IRL.

Först såg jag tvåorna i min förra skola lussa. Jag var där för att den årskursen i den skolan för alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i mitt lärarhjärta och jag tror jag grät mer än alla föräldrar tillsammans när jag såg dem lussa.

Sedan såg jag tvåorna i min nuvarande skola lussa. Det var magiskt fint! De bara strålade. Lucian sjöng så vackert och en så vacker sång att mitt hjärta smalt.

På eftermiddagen såg jag Arvids årskurs lussa på pensionärernas julfest i församlingshemmet här hemma. Och där var han, min egen tomte. Som sjöng för full hals och var så seriös i sitt uppdrag. Som tog av sig tomteluvan ett par varv när det blev för varmt.

Och på kvällen såg jag Hildes barnkör lussa. Tjugofyra barn i olika åldrar som tog i för kung och fosterland. Min egen lilla tärna. Som såg mig först på slutet trots att jag satt längst fram. Som var totalt trygg ändå, så där som hon är med sina vänner.

Så jo. Jag grät orimligt många gånger igår. Kan vi säga. Av olika orsaker och samtidigt av en enda; av att det finns så mycket hopp samlat i varenda luciatåg som finns. Själv har jag nåden (ja, nåden) att få tro på det vi sjunger om just nu, men jag undrar om inte de flesta av oss vill hoppas åtminstone lite. Tänk om det får vara så att ljuset faktiskt har sista ordet?

Jag såg uppskattningsvis 220 barn och unga lussa igår. Och jag grät också för att alla de där är någons bästa i världen. För att någon tycker att varje liten tomte och tärna är den mest märkvärdiga som finns. För de flesta av oss är hen en i mängden, men för någon är hen den som strålar och lyser allra klarast.

Tänk att jag varje dag får jobba med andras tomtar och tärnor i vardagsdräkt. Tänk att jag får ha andras guld i mitt klassrum en stund. Fattar jag hur stort det är?

Jag tror faktiskt det.

Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Amen och tack.

(Och notera gärna minitärnan Marius glitter.)

Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Amen och tack.

(Och notera gärna minitärnan Marius glitter.)

Vet du vad? Någon gång ska jag skriva ett inlägg om hur det är att gå en hel sommar och ångra att du valde att bli med hund.

Men redan nu kommer en spoiler: det kommer att sluta med en höst och vinter helt utan ånger.

Marius!

Vi började simskola i våras, min Hild och jag. De första gångerna gick det inte jättebra. Det gick egentligen jättedåligt. Hon skulle hela tiden hålla minst en arm, helst två, runt min hals och jag skulle hålla minst två armar, helst åtta, runt henne. Hon var som en igel. Jag var matt.

Men redan tredje gången gick det bättre. Och sedan gick det bara bättre och bättre för varje vecka. Hon började tycka om. Nästan älska.

Så i oktober fortsatte hon. Klarade sig då korta sträckor själv med något hjälpmedel. Igelheten var försvunnen. Och hon har vågat och velat mer varje gång. För ett par veckor sedan tog hon plötsligt sitt första simtag utan hjälpmedel. Förra veckan simmade hon fem meter. Idag simmade hon tio. Och alla som vet något om simmärken vet att tio meter är en magisk gräns.

Det är förstås ett litet simtag för mänskligheten, men ett enormt för henne. I allt annat fysiskt hon har provat på – verkligen allt – har synnedsättningen försvårat mycket eller jättemycket. Allt annat har visat sig vara för svårt eller helt omöjligt. Men i vattnet klarar hon sig nästan lika bra som andra. Det måste vara en magisk känsla.

Som jag unnar henne den.

Jag älskar julen. Och ännu mer älskar jag adventstiden.

Men det är en gåva att få älska julen. Vi som redan till vardags har det bra får ha det ännu bättre, medan de som kämpar hela tiden får kämpa ännu hårdare. Allt vrids liksom upp, både det bra och det dåliga.

Man uppskattar att vart tionde barn i Finland växer upp i en fattig familj. I en familj där föräldrarna får kämpa hårt för att få ihop en vardag och ännu hårdare för att få ihop en fest. De föräldrarna har knappast råd att älska julen. Så där som jag själv har. Och det är ju inte det att jag själv har gjort något som gör att jag nu förtjänar att ha en skön inställning till julen, lika lite som de som lider just nu har gjort något för att förtjäna det. Det handlar så brutalt mycket om de förutsättningar vi har. Vi människor får nästan aldrig vad vi förtjänar.

Livet är absolut inte rättvist.

Men visst kan vi försöka göra det lite rättvisare för varandra? Visst kan vi hitta någon i vår närhet som behöver hjälp och ge den hjälpen? Eller ge pengar till någon av de många organisationer som jobbar för att fler ska ha mer när julen kommer?

Idag satt jag och läste högt för Hilde ur dagens nummer av Vasabladet. Hon ville höra hela artikeln om Malin och hennes familj. Jag snyftade och snörvlade och fulgrät mellan orden. Och jag lovade Hilde att vi hjälper familjer som behöver hjälp i år. För att vi kan. För att vi vill. För att julen i någon mån handlar om just precis det.

Jag kom hem halv ett igår efter julfest. Trött men lycklig och varm i hjärtat. Jag har kollegor i världsklass. På riktigt. Det är svårt att matcha dem och det känns stort att få vara del av det här gänget.

Och jag tänkte att en tisdagskväll som känns som en fredagskväll inte kan ge mer än så. Men så kommer jag hem och tonåringen frågar om jag vill komma och hänga med henne och kompisen i köket. Och det redan varma hjärtat började koka.

Vilken kväll. Vilket liv. Det är lätt att vara tacksam nu. Löjligt lätt.

Jag minns när Idol var stort. När alla tittade på det. Det är onekligen länge sedan och nu är det väl vi och mina svärföräldrar kvar i tittarskaran. Är förresten lite osäker på dem.

Den här hösten har vi tappert försökt styra upp familjemys med Idol varje fredag. Det slutar så gott som alltid dåligt eller jättedåligt och med att barnen sitter med egna skärmar i något annat rum. Men vi är kvar, min Fredrik och jag.

Och visst har jag undrat varför ibland. Varför tittar vi fortfarande på ett program som hade sin storhetstid innan vi ens hade barn som kunde vägra titta på det?

Men varje fredag har jag också vetat precis varför. Senast när Pär håller talet till den utröstade så vet jag med hela mitt hjärta. Jag kunde leva på människors vackra ord om andra människor och där levererar Idol. Jag tröttnar aldrig och har gråtit nästan varje fredag.

Och allt som får mig att gråta för att det är så vackert… Det får faktiskt finnas kvar i mitt liv. Jag har liksom inte råd att vara utan det.

För någon vecka sedan sa en av mina kollegor något om nästa läsår och min första tanke var att inte tänka. Att stänga av. För det där gäller ju inte mig. Sedan insåg jag att jag hade fel. Att det ju visst gäller mig. Att jag ju har en fast anställning nu och inte är på väg bort.

Det har uppenbarligen varit svårt att landa. Eller jag har ju bevisligen inte ens gjort det ännu. Känner mig fortfarande märkligt rotlös. Som en tillfällig gäst. Och det har allt att göra med mig och inget att göra med min arbetsplats eller de ljuvliga typer som finns där. Men efter att i fyra år ha varit först projektanställd och sedan vikarie så är det märkligt ovant att få höra hemma på riktigt igen.

Trots att det är det enda jag vill. Hela mitt jobbjag längtar efter det lugn som infinner sig först när man känner sig rotad. Som en varaktig hemmahörande.

Det kommer. Men det kan omöjligen komma direkt. Det måste gå tid.

Och medan tiden går försöker jag njuta av den charm som bara nyförälskelsen i en arbetsplats kan ge, för den är övergående. Jag stornjuter i sanning av att få lära känna nya människor hela tiden och jag tycker så mycket om så många av dem.

Det är orimligt kallt för att vara november, men samtidigt så vackert att till och med garvade snöskeptiker som jag själv veknar lite. Där går vi, min Fredrik och jag, med Hilde mellan oss i varsin hand. En bit framför oss springer Arvid och hans bästa kompis. De joggar hem. Pratar med varandra och har lite bråttom till nästa projekt. Trots att de ses så ofta de bara kan så tar varken ord eller verkstad slut.

– Titta på de där två, nog är de ju mysiga, säger jag.

– Ja, de är som ett par. Tänk att Arvid fick honom och att han fick Arvid, säger Hilde.

Jag har aldrig förr tänkt på henne som lillgammal, men i just den stunden är hon nästan brutalt lillgammal. När hon ser på sin storebror och hans bästa kompis och pratar om dem som om de var fyrtio år yngre än hon själv.

Men hon har rätt och jag förstår ju precis vad hon menar. Tänk att Arvid fick honom och att han fick Arvid.