Jag skriver ju kolumner ibland. Min senaste handlar om en hund och en tandställning. Men allra mest handlar den om nåd. Och här kan du läsa den.

Jag minns inte var och hur och varför, men för en tid sedan pratade jag med en hyfsat främmande människa om robotdammsugare. Jag berättade att vi har en, medveten om att användningen av pronomenet vi var rätt generös här. Det är ju nog mest Fredrik som har en, men jag är ju delägare och vet ungefär hur den fungerar.

-Låter du den köra varje dag? frågade den hyfsat främmande människan och tog därmed steget från hyfsat till extremt främmande människa.

Jag låter ju liksom verkligen inte Robbi köra varje dag. Inte alls. Ingen som känner mig ens lite skulle någonsin tro det.

Men tänk att någon kunde tro att jag är en sådan person. Jag! Det var onekligen både märkligt och smickrande. För någon sekund var jag frestad att säga ja. Bara för att se hur det kändes att nästan kunna vara det.

Men jag höll mig. Ärlighet har ju en tendens att vara längst. Och jag är ju inte en sådan person som låter robotdammsugaren köra varje dag. Jag är en sådan person till vilken min man en gång sa att det skulle vara bra om jag dammsög någon gång så att våra barn får se att kvinnor också kan städa.

Aj.

För åtta år sedan blev världen rikare och roligare. Hilde Nora Birgitta föddes.

Hon är viljestark, känslosmart och den bästa någonsin på att ställa frågor. Hennes minne är brutalt bra. Hon älskar människor och är aldrig rädd för att visa det. Hon har en humor som jag genuint uppskattar och hon är ett så skönt häng.

Hilde har lärt mig massor. Format mig. Förhoppningsvis gjort mig bättre. Jag älskar henne och jag älskar att få vara hennes mamma.

Det händer som tidigare konstaterat mycket härligt den här hösten. Förra veckan var jag i Bryssel med ett riktigt härligt gäng studerande och två lika härliga kollegor.

Det var en väldigt fin resa. Och när jag säger det så låter det så… lite. För det var betydligt mer än så. Det var en av de där upplevelserna som är svåra att berätta om på ett rättvist sätt. Du vet den där klyschan om att man borde ha varit med för att riktigt förstå? Man borde ha varit det.

Så jag skriver inte det här för att någon annan egentligen ska kunna förstå, men för att jag själv ska minnas sedan att nyförälskelsen i jobbet hösten 2025 bara fortsatte leverera ända in i mörkaste november.

Jag lärde mig massor om EU. Men mest lärde jag mig om de roliga, smarta, öppna och ljuvliga studerande vi fick resa med. Jag fick skratta massor. Ibland tills jag nästan grät. Jag fick många fina förtroenden och samtal. Jag fick förlora många pidrospel och vinna något enstaka. Jag fick sitta uppe lite senare för varje kväll för att avsluta på någon slags topp. Och dagen efter att vi kom hem fick jag ett av de absolut finaste meddelanden jag någonsin fått som lärare.

Det var en väldigt fin resa. Som sagt. Men det säger för lite. Som sagt.

Jag vet inte hur det är att vara barn och ha en helt okomplicerad relation tills fars dag. Men mina barn vet och det är ljuvligt att se. De får skriva att de har världens bästa pappa på sina kort och mena det. De får använda stororden och de är sanna. Han är så väldigt mycket för dem.

Hilde bidrog i år med en namndikt. Hon började med F som i fantastisk och R som i rolig och fortsatte med E som i energisk. Men där avbröt Arvid mitt i diktuppläsningen.

-Nej, han är inte energisk, sa Arvid lite strängt.

Och det har han väl rätt i. Just energisk är kanske inte speciellt högt upp på den lista som beskriver Fredrik. Men han behöver faktiskt inte vara energisk. Vi har redan (för) många i familjen som har mycket energi och jag tror vi har större nytta av hans lugn.

För tjugo år sedan visste jag att jag valde den bästa man jag någonsin hade träffat, men jag visste inte att jag också valde den bästa tänkbara pappan till mina framtida barn. Med en mamma som jag behöver de en pappa som du. Tänk att de fick det!

Ibland är jag en verklighetsförankrad person som fattar rimliga och rationella beslut. I bibliotekssammanhang är jag en helt annan person. Det här är min hög (mina högar) med lånade böcker just nu:

Vem tror jag egentligen att jag är när jag befinner mig på biblioteket? Jag har liksom helt förträngt att jag har heltidsjobb och familj och hund och tre styrelseuppdrag och deltidsstudier.

Jag vill inte ens bli bättre. Jag älskar ju det här.

Det har varit mycket den här hösten. Mycket härligt. Och ikväll var det dags för en av härligheterna när jag fick vara en av programledarna för Svenska Yles ljuständning på alla helgons dag.

Det var onekligen pirrigt. Jag vaknade alldeles för tidigt idag med speakar snurrande i huvudet och när jag på eftermiddagen satt i sminket var min puls nästan orimligt hög. Men jag älskar att ibland göra lite mer än jag egentligen vågar. Att tacka ja trots att skorna känns för stora och trots att det leder till att jag stiger utanför min bekvämlighetszon.

Pirrigt. Ja. Men ännu mer var det givande, roligt och fint. En upplevelse och ett uppdrag som jag kommer att minnas. Jag tycker ju dessutom så väldigt mycket om alla helgons dag. Nu fick jag uppmärksamma den dagen på ett helt nytt sätt.

Vilka modiga, kloka gäster. Vilken klippa till programledarkollega. Vilken musiker. Vilket gensvar från tittarna. Och vilket oerhört superproffsigt och peppande produktionsteam. Wow.

Jag är ödmjukt tacksam för att jag fick vara med på ett hörn.

Här hittar du programmet.

Den som har hängt med länge minns kanske att den här bloggen i begynnelsen handlade mycket om hår. Kanske inte mest om hår, men orimligt mycket om hår.

För elva år sedan slutade jag färga håret och därmed blev det väldigt tyst om hår. Någon misslyckad pannlugg har det förstås blivit, men håret har fått väldigt lite utrymme här.

Men igår. Efter drygt elva år som ofärgad fick jag blonda slingor och följetongen om hår får därmed en fortsättning här på bloggen. Numera ser jag ut ungefär så här:

-Tror du pappa kommer att vara kär i dig fortfarande? frågade Hilde lite skeptiskt när jag kom hem.

Jag hoppas och tror.

Han är en fotbollsspelare med klara målbilder. Han har en lista över sina mål. Det främsta målet, det näst bästa, det tredje och sedan det fjärde.

Att spela i Jaro finns inte speciellt högt uppe på den listan. Det kommer på åttonde eller nionde plats, det beror lite på både egen och Jaros dagsform. Många fotbollsdrömmar ska onekligen dö (och lär göra det, men säg inte att jag sa det!) om Arvid nöjer sig med att spela i Jakobstads representationslag.

Men vem ville inte vara Jarospelare ikväll? Det var ju nästan så man själv blev lite sugen. Mitt some-flöde må vara präglat av en tonårstid i Jakobstadsregionen, men det känns onekligen som om minst halva världen hoppades och drömde och ville ikväll.

Och allt hände. Precis allt.

Och när jag såg bilderna från när Jarospelarna firade kvalsegern tillsammans med busslaster av sina fans på läktaren i Lahtis… Då tänkte jag att det kanske inte har så stor skillnad. Ändå. Man må ha väldigt lite i världseliten att göra som fotbollsspelare i ett ny(åter)blivet ligalag från en liten österbottnisk stad, men nog kan man vara en helt magisk hjälte för tusentals ändå. När jag såg ögonen lysa på Jakobstadsborna på Lahtisläktaren så lyste de på exakt samma sätt som jag sett ögon lysa på Anfield.

Lönemässigt har det förstås helt enorm skillnad om du spelar i Jaro eller i Liverpool. Kvantitetsmässigt är skillnaden lika stor. Det blir helt enkelt aldrig lika stort och mycket i lilla fotbollsnationen Finland som i stora fotbollsnationen England. Men det är samtidigt samma sak i grunden. Samma hjärta. Samma vilja. Samma längtan. Samma hjältar. Samma fotboll.

Till tacksamhet kan man stava på många olika sätt. Idag stavade jag till tacksamhet så här:

Vår hall ikväll.

Jag känner av Marie Kondos förhöjda puls ända hit, men min egen själ hade sådan otrolig frid.

Arvid firade ikväll sin tolfte födelsedag med en del av fotbollskompisarna. Först spelade de fotboll en timme och sedan hade vi kalasfika hemma hos oss. Och de här pojkarna… Jag fattar inte. Hur kunde han få ett första fotbollslag gjort av guld och sedan ett andra lag som var precis lika fint? Att pojkar vi inte ens visste om för ett år sedan nu firar hans födelsedag hos oss säger en hel del om dem. De är så snälla och fina med varandra.

Och med Hilde. Jag kunde skriva en roman om hur de behandlar henne. Flera av dem kramade om henne idag när de mötte henne i hallen. En av dem gick med armen om henne i flera minuter. En annan lånade ut sin lippis till henne under fikan. En tredje är hennes favorit, den hon såg allra mest fram emot att få träffa idag.

Det är hans kompisar. Wow.

Tacksamhet.