Idag när jag satt mig i bilen efter att ha pussat och kramat Ingrid hejdå på dagis kom de. Tårarna och den akuta sorgen. Jag ville inte lämna henne där, jag ville inte till jobbet, jag ville bara vara med henne hela dagen. Och jag kände att det är så länge så länge så länge kvar tills jag blir mammaledig och vi kan göra som vi vill med dagis, känna efter och agera på känsla.

Bara ett par timmar senare har jag startat läsårets första kurs och jag känner akut sorg igen. Men den här gången för att jag snart kommer att lämna det jobb som jag älskar så mycket och tycker så mycket om. Jag kände att det är så nära så nära så nära tills jag blir mammaledig och inte längre får göra det jag allra helst gör på dagarna.

Ja. Jag blir mera och mera övertygad om att mina känslor nog går lite ovanligt mycket upp och ner. Men de landade ju trots allt på en bra plats. Mycket bra till och med. För visst är det härligt att snart få vara mammaledig. Och lika härligt är det att få njuta ordentligt av tiden fram till det.

Jag fick/köpte en present åt mig själv idag. Och jag är så barnsligt förtjust och till mig. Min iver vet inga gränser. Det kan hända att jag aldrig varit så glad över något materiellt. Åtminstone inte som vuxen.

När jag väntade Ingrid hängde jag typ jämt på rådgivningen. Åtminstone kändes det så. Den här graviditeten har jag varit där bara tre gånger hittills, vi som inte väntar barn första gången antas helt klart behöva mindre råd. Och det är kanske helt rimligt. Men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga var att jag alltid tyckte om att gå till rådgivningen. Jag kände mig extragravid och tyckte det var mysigt att få prata om mina frågor och mina funderingar och vara lite i centrum.

Därför blir jag så ledsen varje gång någon av mina vänner säger att de vantrivs med rådgivningen. Den i min bekantskapskrets helt klart vanligaste orsaken till det är att blivande mammor där får höra kommentarer om att de inte borde gå upp mera i vikt (tack för den om man har halva graviditeten kvar, liksom) eller att de nog lagt på sig lite för många kilon redan. Det talas om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att göra sig av med graviditetskilon sedan. Och den blivande mamman känner sig ofta både ledsen och misslyckad.

Jag förstår inte varför det måste vara såhär, varför det råder en enorm viktfixering på landets alla rådgivningsstationer just nu. Jag har många många vänner som har fött barn och många av dem har gått upp betydligt mera än de rekommenderade 12,5 kilona. Men ingen av mina normalviktiga vänner har varit något annat än normalviktig några månader efter att barnet kommit. Oavsett om de gått upp sju eller tjugosju kilo. Och den erfarenheten kan väl inte vara bara min? Människor som jobbar med rådgivning och träffat en massa massa gravida kvinnor måste väl också ha märkt att det finns kvinnor som lägger på sig tjugo kilo under graviditeten men ändå är tillbaka i ursprungsläge en kort tid efter att bebisen fötts?

Och förstås finns det kvinnor som går upp tjugo kilo och sedan har tio kilo kvar en tid efteråt. Men det verkar som om viktuppgången under en graviditet gör mest som den själv vill. Hur mycket jag motionerar eller vad jag äter verkar spela mindre roll än mina gener. Och därför blir jag så ledsen när gravida kvinnor känner sig kritiserade och misslyckade för att det talas så mycket om vikt på rådgivningen. Måste det verkligen vara så? Och kunde man i så fall tala om det på ett annat, mera försiktigt och finkänsligt sätt?

Idag är det på dagen exakt två månader kvar tills bebisen beräknas anlända. Det går inte på något sätt att förstå att vi så snart ska få en familjemedlem till. Vem är du som ska komma till oss? Jag trodde att det skulle vara lättare att greppa den här andra gången som jag väntar på en människa, men jag tvivlar på att det skulle kunna vara svårare än det är. Ett par små gånger har det hänt att det känts nästan verkligt, men nästan aldrig. Det är helt enkelt alldeles för stort.

– Jaha? Så du är gravid? Jag gissade nästan det, men jag vågade inte fråga.

Ungefär det har jag fått höra genom hela den här graviditeten. Senast idag. Och nu är jag i vecka 32. Och igår blev jag faktiskt kallad gracil för första gången någonsin i mitt liv. Och det är ju roligt, eftersom jag också då var ganska gravid.

Jag tar inte det minsta illa upp, inte alls. Men jag har tänkt ganska mycket på alla de gravida kvinnor som får höra ungefär samma sak men helt tvärtom. Att de är så stora om magen och att det nog säkert närmar sig nu (fast det kanske är fyra månader kvar). Och jag kan tänka mig att det inte är lika roligt den vägen. Rätta mig om jag har fel.

Sedan kan man ju förstås alltid diskutera fenomenet att alls kommentera en annan människas kropp, vare sig hon är gravid eller inte.

Men man får gärna kalla mig gracil också i fortsättningen.

Ingrid är i skrivande stund på sitt livs första barnkalas. Hon har varit bjuden på flera andra redan, men vi har tyvärr alltid råkat vara borta. Så nu är det dags. Och här sitter vi. Ensamma hemma mitt i allt och det känns jättekonstigt. För det här händer ju egentligen aldrig. De få gånger vi inte är tillsammans med Ingrid är det ju för att vi aktivt gör något annat. Inte för att äta söndagslunch hemma framför OS.

Fredrik förde över bilder från sin telefon till datorn för första gången på två och ett halvt år och plötsligt har jag tillgång till helt nygamla bilder. Så jag tittar på dem och känner mig lite nostalgisk.

Tänk att hon var så här liten på jullovet för två och ett halvt år sedan. Satt i barnstol, åt bebismat ur burkar och hade haklapp. Och jag kan tänka nu att vi ju visste ganska lite om henne då, vem hon egentligen är, även om vissa egenskaper förstås var framträdande redan då.

Vi firade nyår med de godaste av vänner.

I januari 2010 åkte vi till London med ett stort gäng unga vuxna från församlingen. Här är vi utanför den musikalteater där Hillsong har en handfull gudstjänster varje söndag. Och där We will rock you visas typ alla andra dagar.

Ingrid skaffade en rosa mössa som bekänner färg under resan till London. Och hon började pussla. Massor och talangfullt.

Sedan fick vi ju snö, som ni kanske minns. Alla var inte alltid lika stormförtjusta som Ingrid. Men oj, så hon gillade.

På sportlovet åkte vi till Umeå. Färden med RG line var inte rolig. Det var iskallt på båten så vi fick ha ytterkläder på oss hela vägen. Och Ingrid skulle klättra upp och ner för den här branta trappan. Också det hela vägen. Men det var förstås SÅ värt det.

Påsken 2010 såg Ingrid ut så här. Underbar.

Våren kom till sist också det året.

I april åkte Ingrid och Fredrik på minisemester till Ingrids farföräldrar i Österbotten.

Sakta men säkert fick vi se mera av personligheten hos vår dotter. Och festligt värre var det ju.

Ja, jag sa ju att hon började välja själv när hon var kring två år. Här en dryg månad före tvåårsdagen.

Ja, som sagt.

Vi har en mycket tolerant inställning till Ingrids klädsel. Redan före hon fyllde två kunde hon tydligt signalera vad hon ville och inte ville ha på sig och vi har väldigt långt låtit henne välja själv sedan dess. Med allt vad det innebär. Idag när vi handlade mat innebar det det här:

– julfestklänning med 1,5 år på nacken som nu har en hel annan men också den (väl)fungerande modell

– supergrön mössa med vita hjärtan

– turkosrosa sportig vindtät jacka

– grå halsduk med Hello Kitty-motiv

– och på fötterna svarta lackskor

Jag och Fredrik tror båda två helt på allvar att det här året kommer att bli betydligt lugnare än det förra. Trots att det här nya året innebär ett barn till. Folk brukar småle eller gapflabba när vi erkänner det. Och det är väl just sådant man får äta upp senare, att man trodde det. Men vi tror det faktiskt. Tanken på att det kommer att finnas bara ett jobb i vår familj skapar ett lugn som vaknätter och skrikkvällar i alla fall inte i teorin kan rubba.

Många gånger har jag hört föräldrar beklaga sig över barn vars mest använda fras är jag kan själv. De där barnen som tror att de kan också allt det de inte kan och som ska sköta allt själv.

Säkert har Ingrid också sagt de orden någon gång eller åtminstone i handling uppvisat attityden, men faktum är att jag tror att det hon säger allra oftast just nu är jag kan inte. Fredrik hanterar det nästan alltid med saktmod och tålamod och välvilja. Jag däremot blir provocerad in på bara skinnet varje gång hon säger det. Speciellt när det gäller saker som vi alla tre vet att hon kan. Sådant som hon klarade av hur bra som helst för en halv dag sedan. Eller en halv timme sedan.

Jag både hoppas och tror att det handlar mera om lathet än om total avsaknad av självförtroende. Men jag tycker mig väldigt sällan, typ aldrig, träffa andra lata barn. Är det bara hon?