Igår förde jag och Ingrid ett frukostsamtal kring Bamse och hans vänner under vilket jag i en bisats konstaterar att Skalman ju inte är ett barn utan en vuxen. Varpå Ingrid protesterar.
– Skalman är inte vuxen. Han är ett stort barn.
– Jaha? Hur tänker du då? Hur gammal är han?
– Han är tolv, säger Ingrid med världens tvärsäkerhet i stämman.
– Okej. Hur gammal är Bamse då?
– Tretton.

Jag tycker det är fantastiskt. På inget sätt beter ju sig Skalman och Bamse som typer på väg in i tonår och pubertet. Man skulle kunna tycka att Ingrids 60 dygn på skriftskolläger borde ha gett mera kunskap om tonåringar och deras tendenser och beteenden, men tydligen inte.

Enligt experten är Lille Skutt fem år. Om någon mot förmodan undrar.

Halsbränna: Nej.

Ryggbesvär: Aldrig hänt. Ännu.

Bäckenbesvär: Samma som ovan.

Muskel- och vadkramp: Nej.

Åderbråck: Inte det heller.

Hemorrojder: Också nej.

Nästäppa: Nej igen.

Urinvägsinfektion: Nå nej.

Känsligt tandkött: Nej, inte mera känsligt än vanligt i alla fall. Eller så att det stör.

Bättre hy och hår: Tyvärr också nej. Även om Peppe igår sa att jag är fin i håret. Men det är nog mera hon som är snäll än jag som är fin.

Illamående: Nej, jag mår som en prins.

Ömma bröst: Det börjar bli enformigt, men nej.

Viktökning: Ja! Äntligen. För två veckor sedan var det 7,5. Nu säkert ännu mera.

Trötthet: Jo, lite. Men sedan jag började tvinga i mig järn för ett par veckor sedan har det faktiskt skett en klar förbättring.

Upp och ner i humöret: Nog mera än vanligt. Att ha ett känsligt humör är en så otroligt oattraktiv egenskap.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: Ja.Känns väldigt skumt. På ett mestadels negativt sätt.

Svullnader: Jag kan fortfarande ha mina ringar. Men jag kan också känna en viss tyngd i fötterna ibland.

Yrsel: Nej.

Förhöjd kroppstemperatur: Inte vad jag vet.

Blodbrist/järnbrist: Det senare konstaterades för ett par veckor sedan, men jag har förhoppningsvis lyckats åtgärda det problemet.

Sammandragningar: Inte varje dag. Men vissa dagar.

Sömnproblem: Ibland, men inte på grund av graviditeten utan på grund av Fredrik och Ingrid som ibland tenderar vara vakna och på gång nattetid. Bara jag får ha kuddar omkring mig och ett glas vatten på nattduksbordet så fungerar det utan bekymmer.

Nytt konstigt matbehov: Dricker fortfarande väldigt mycket vatten. Och tycker plötsligt att Saarioinens kerroskiisseli är en jättebra produkt. Märker överlag att jag köper saker som jag aldrig annars brukar köpa och att de kan kännas helrätt där och då. Men sedan ganska ointressanta när de väl ska ätas upp.

Jag mår så bra. Nästan oförskämt bra (om man nu kan må så). Det känns som om bebisen kommer att komma jättesent för jag känner mig inte riktigt höggravid ännu. Åtminstone inte så att jag lider av det. Och lite ska man väl lida på slutet? Sådär så att tanken på en förlossning är mera lockande än tanken på en vecka till i välsignat tillstånd? Den känslan känns väldigt avlägsen just nu.

Även om jag längtar väldigt mycket efter den lilla människan. Vem är du? Tänk att du snart ska bli en helt självklar del av vår familj. Du! Som vi inte alls känner ännu. Spännande, mäktiga, märkliga tanke.

Jag tycker om Ingrids dagis (höll faktiskt på att använda ordet älskar här men kände att det kanske var lite väl magstarkt och hann ändra mig). Men alltså, vilken gåva det är att få känna sig så trygg med de människor som emellanåt tar hand om det allra finaste man har. Ikväll har vi haft föräldramöte och när jag satt där på Ingrids plats vid matbordet (väldigt olämpligt med så hög barnstol för höggravid kvinna) tillsammans med föräldrar till hennes dagiskompisars föräldrar kände jag bara tacksamhet. Jag var tacksam över personalen, över de fina dagiskompisarna och över deras mysiga föräldrar.

Och över att jag inte längre känner mig sådär smårädd och amatörmässig som dagisförälder, vilket jag gjorde i början. När det begav sig för tre år sedan kände jag mig lite som en tonåring på föräldramötet.

Denna min första vardag som mammaledig har hittills bara levererat. Jag och familjen åt frukost halv elva. Bara en sådan sak. Sedan läste jag ut en roman. Bara en sådan sak. Igen. Sedan åt jag lunch med Peppe, en sådan där lunch som aldrig borde få ta slut. Sedan köpte jag tre fotoalbum på tiimari (jag satsar mera på förmånlighet än estetik när det gäller våra album) och åkte buss hem. Väl hemma framkallade jag och Ingrid lite bilder, mycket medvetna om att vi nog är några av de få på vår planet som fortfarande gör sådant. Och nu bevittnar jag Ingrids kojbygge och undrar varför Fredrik i snart en halvtimme har suttit på vårt kalla tambursgolv med min iPad. Men jag undrar nästan hellre vidare än frågar. För det finns ju tid för undran nu.

Bara en sådan sak.

– Mamma, du är den sötaste, härligaste, bästaste, finaste och underbaraste i hela världen! utbrister Ingrid och ger mig kramar och pussar.

Att kommentaren berodde på att jag just hade vässat en penna behöver vi ju inte prata så mycket om.

I vissa stunder kan jag inte på något sätt förstå hur en människa vid sina sinnens fulla bruk kan välja att vara och bli förälder. Att vara förälder är att ta sin sårbarhet till helt nya nivåer. Jag kan nästan börja gråta bara vid tanken på all smärta jag ska gå igenom ännu på grund av den lilla människa som nu växer under mitt hjärta. Du… Du kommer att vara älskad, jo. Enormt älskad. Men det löser inte riktigt allt för du kommer också att vara människa och det är ingenting man är bara sådär.

Som människa blir man ibland avvisad och känner sig oönskad ännu oftare. Man misslyckas och gör både sig själv och andra besvikna. Man kan tro att man lärt sig flyga men sedan störtdyka. Man kräver för mycket av sig själv. Eller förväntar sig för lite. Man tror någon gång att man inte orkar mera och man får undra hur tungt och mörkt och orättvist det egentligen kan bli, det här som kallas livet.

Och när du, redan nu så älskade lilla människa, går igenom allt det där så kommer jag att stå bredvid och önska att jag själv fick ta det istället. Gånger tusen hellre än att du ska ta det en gång.

Ja, jag kan nästan börja gråta när jag tänker på all den smärtan. Och ändå… Det som inte bara nästan får mig att gråta är tanken på att något skulle göra att jag kommer undan. Tanken på att förlora dig redan innan vi ska ta oss igenom allt det där är den absolut värsta tanken och smärtan av alla.

Min äldsta yngre syster har födelsedag idag. Och jag saknar henne idag. Som alla andra dagar. Att bo långt från en syster är väl alltid synd och skam. Att bo långt från en syster som dessutom är en bästa vän är så grymt att inga ord jag kan räcker till för att beskriva eländet.

Jag är mammaledig sedan ett par timmar tillbaka. Världens mest ambivalenta mammalediga någonsin. Hurra för att bebisen snart kommer! Men buhu för att jag måste lämna ett helt fantastiskt jobb som ger mig glädje alla dagar. Inte varje stund alla dagar, men alla dagar.  Faktiskt. Att redan nu få längta tillbaka lite känns fint.

Vid tre-tiden fick vi nattligt besök av en liten varelse med mardröm. Samma varelse vaknade till vid halv åtta.

– Jag fryser, sa hon. Jag fryser som en hund som varit och simmat.

Och jag kände mig så ofattbart stolt över hennes poetiska ådra (tänk att uttrycka sig så bra när man ännu svävar mellan sömn och vaket tillstånd) att jag inte kunde somna om och steg upp istället.