Jag vill på inget sätt hävda att jag klarar av allt som underbara Clara och underbara Malin klarar av, men boklistan borde väl också jag kunna fylla i.

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: Inte utan min dotter av Betty Mahmoody. Den läste jag i slutet av lågstadiet (vet jag med säkerhet eftersom vi bodde i Vasa ännu då). Jag antar att ganska mycket av tragiken i berättelsen gick mig förbi eftersom jag var typ elva år och på många sätt både oförstörd och omedveten, men jag tyckte den var väldigt spännande och tyckte om den. Något år tidigare läste jag en riktig tungviktare inom pedagogik, men den boken kan jag inte påstå att jag verkligen gillade. Jag minns att jag läste ut den mest eftersom min lärare råkade säga att ganska få pedagogikstuderande skulle orka läsa igenom den. Jag såg en utmaning där som jag antog.

Bok som förändrat mitt liv mest: Tyvärr har alldeles för få böcker verkligen förändrat mitt liv. Jag har läst många böcker som jag uppriktigt önskar att hade förändrat mitt liv, men där min lathet, bekvämlighet och egoism sedan har kommit i vägen. Men Livet jag längtar efter av John Ortberg är en bok som jag har läst flera gånger än alla andra vuxenböcker. Leva med mål och mening av Rick Warren kommer jag också ihåg som brutalt givande när jag läste den för åtta år sedan.

Bok jag tycker är överskattad: Alkemisten av Paulo Coelho. Och Min kamp (åtminstone del 1 och 2) av Knausgård.

Författare vars böcker jag försöker gilla men inte lyckas med: Siri Hustvedt. Har i och för sig gett henne bara två chanser. Men efter de läsupplevelserna finns det ingenting som får mig att vilja ge en tredje.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: Jag undviker att hävda sådant, mycket för att ärlighet i allmänhet brukar vara en bättre väg och också för att jag faktiskt föraktar elitism i synnerhet.

Författare vars böcker är underskattade: Francine Pascal. Jag kanske skulle vara en läsande människa idag också utan hennes böcker om tvillingarna, men det är med all säkerhet till stor del hennes förtjänst att jag är det. Att jag redan i lågstadiet la största delen av mina pengar på böcker och önskade böcker, böcker, böcker till varje jul och födelsedag är hennes förtjänst. Därför är hennes böcker, i mina ytterst subjektiva ögon, kraftigt underskattade.

Jobbigaste bok jag läst: Kanske Processen av Franz Kafka. Jag hade en gång en modersmålslärare som sa att intelligenta människor läser Kafka. När jag sedan gjorde det kände jag två saker; 1. Att jag kanske inte är intelligent. 2. Att hon kanske hade fel.

Läser helst: Så tråkigt att bara säga att det varierar så mycket, men det gör ju det och allt annat blir liksom inte sant. Chick lit, klassiker, tonårsböcker, andlig uppbyggelselitteratur, litteraturpedagogiska böcker, finlandssvenska författare, böcker om ledarskap… Ja, ni hör ju.

Önskar att jag läste mer: Ja!!! Men jag läser faktiskt precis det jag vill, bara i mindre omfattning än jag önskar. Och så önskar jag att åtminstone en del av det jag läser skulle rota sig djupare in i mig och mitt liv.

Bästa barnboksförfattaren: Åh, igen blir mitt svar så tråkigt. Men Astrid Lindgren är ju bäst. Ju.

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: Danielle Steels böcker. I högstadiet älskade jag dem. I och för sig inser jag nu att jag faktiskt inte har läst en enda bok av henne på säkert tio år. Kanske jag borde läsa en och återkomma. Kanske jag visst gillar.

Roligaste bok: Jag har som barn och/tonåring skrattat mig igenom alla böcker om Sune och Bert som då existerade. För snart ett år sedan höll jag på att förgås av skratt när jag läste Fred Forsells Vanlig som ett munsår i februari och för någon dag sedan skrattade jag högt för mig själv när jag var ensam hemma och läste Malin från Skaftnäs av Malin Wollin.

Bok som berört mig mest: Nu går mina tankar direkt till samma böcker som förändrat mitt liv mest. Eller i mitt fall då; som jag önskar att jag hade förändrat mitt liv mest.

Recensera din senast lästa bok: Den heter Tretton skäl varför och är skriven av Jay Asher. En ungdomsroman som jag läste eftersom en av mina elever rekommenderade den så varmt och innerligt. Och jag förstår att hon tyckte väldigt mycket om den även om jag själv tyckte sådär halvmycket om den. Lite roligt och intressant uppbyggd berättelse, spännande och tragisk och sorglig bok. Stundvis lite vacker, men bara stundvis. Jag blir irriterad av karaktärer som inte känns riktigt hållbara, som fattar stora beslut på lite för lösa grunder. Men – det var ju en ungdomsroman och jag hade säkert läst den med andra och mindre kritiska ögon för ett halv liv sedan. Om det nu är en bra eller dålig sak kan man förstås fundera på.

Du som är helt ointresserad av att få höra om hur underbar jag tycker att min dotter är kan sluta läsa nu. Genast.

Redan ganska tidigt på förmiddagen berättade hon att hennes rum idag är ett slott och att hon vill kallas prinsessan. Det gick vi med på. Förstås. En halvtimme senare sticker hon ut huvudet ur porten till slottet och meddelar att hon från och med nu vill kallas värdelös prinsessa.

Här sätts en förälder på prov. För värdelös kan vi ju inte kalla henne resten av dagen. Men hur gör jag då med den känsliga själ som min dotter är? Den själ som bryts sönder lite grann varje gång hon blir förlägen, den själ som dessutom ständigt har nära till skam, som liksom tar varje chans att skämmas.

Så jag frågar försiktigt om hennes majestät vet vad ordet värdelös betyder. Det vet hon inte, men hon tror att det är något bra. Och jag säger att hon nog menar värdefull som ju betyder fin och viktig. Och medan hon riktar blicken åt sidan och funderar på om hon går med på det eller inte så håller jag andan, rädd att min språkliga korrigering ska strypa den lek som vill komma till framför mina ögon.

Men jag vill ju inte att hon vill kallas värdelös.

Och det vill inte hon heller.

Puh.

Så resten av dagen har vi använt mest kungliga termer här i vårt hem. Värdefull prinsessa har utsett mig till hennes majestät drottningen och sin far till kung. Och hon niger djupt när hon tilltalar oss och gör ofta piruetter. Väldigt värdig. Rak rygg, god hållning och stillsamma miner. Och någon gång mellan lunch och eftermiddagskaffet viskade hon förtroligt att hon ger över halva sitt kungarike åt mig och Fredrik. Vi tackar.

Vet ni vad? Om ungefär tre veckor och en dag ska en människa flytta hem till oss. För att stanna. Människan är liten men den kräver en del grejer som inte är direkt små.

Det här slog oss på allvar först för någon dag sedan och i dagarna två har vi röjt här hemma. Vi bor tre personer på våra 69 kvadrat och att få in en fjärde är inte helt okomplicerat. Varje papper vi slänger är en seger. Varje kringströvande sak som får ett hem är en fest.

Och vårt hem är för tillfället mindre lämpat än någonsin för att ta emot den här fjärde. Det mesta är upp och ner. Att varje kvadratcentimeter ska gås igenom har sitt pris.

Jag lekte vanlig människa idag på förmiddagen. Först stressade jag och Ingrid på morgonen för att hon skulle hinna med när dagis gick till mulleskogen. Med något som liknade annat mer än glädje hann vi ändå inte riktigt till halv tio (och det är sådana här dagar som jag tvivlar på att den här familjen någonsin ska klara av skolmorgnar fem dagar i veckan). Sedan åkte jag till Esbo för att göra en intervju och var hemma igen först vid lunch.

På eftermiddagen återgick jag tack och lov till att vara mitt nytt nya jag. Jag läste lite, såg tre avsnitt Friends och sov 45 minuter på soffan.

Jag fick tyvärr inte vänja mig vid Ingrids insomnand redan halv tio. Ikväll hann klockan bli kvart före elva före andningen var tung. Nå. Jag försöker vara positiv och tänker att det ju lär ska finnas något skönt med det välbekanta. Och att den här dagen minsann hade råd med ett lite snöpligt slut.

Titta vad jag har fått idag! Eller fått och fått. Jag har faktiskt betalat hårt men lustfyllt förvärvade pengar för dem. Hur denna hög med elva nya boktitlar går ihop med min önskan om en mindre överfull bokhylla vet jag dock inte.

Det här kan eventuellt bli tidernas bästa dag. Som bekant är det ju sällan de stora festdagarna som slår högst utan de vardagar då man fylls av tacksamhet över att just den här vardagen är just min.

Den här mammaledighetstillvaron före bebisen kommer är enormt lyxig. Jag njuter av varje dag och känner att bebisen gärna får vänta några veckor ännu, som den bör. För nu tankar jag. Nu samlar jag på mig energi och kraft. Ingrid är kvar på dagis och det betyder att jag varje dag har några timmar för mig själv. Så här mycket egen tid har jag inte haft sedan jag blev mamma och det gör så otroligt gott. Att varje dag få unna sig att känna efter och fatta beslut baserade på hur det känns är så skönt att jag inte vet vart jag ska titta.

Idag körde jag Ingrid till dagis vid tio-tiden efter att vi vaknat i egen takt, ätit frukost tillsammans i lugn och ro och spelat uno ett par gånger. Ingrid hann dessutom med ett stenmålningsprojekt före vi åkte. Och jag kände att det om något är livskvalitet; att hinna måla stenar före man åker hemifrån på förmiddagen.

Sedan en timme tillbaka är jag hemma. Jag har tittat på ett halvt dåligt tv-program medan jag åt lunch i soffan. Och nu ligger jag i sängen där jag har tänkt ligga största delen av den här dagen. Fredrik frågade mig i morse vad jag ska göra idag och svaret var enkelt; vila. Efter två riktigt intensiva dagar (högst normala för vanliga människor) känns det skönt med en vilodag. Skönt och nödvändigt. Medan jag myser här mellan täcken och kuddar och funderar på om jag ska läsa böcker eller bloggar under den kommande timmen finns det bara en fråga som tynger mitt sinne; hur bra får det vara?

Ingrid somnade redan halv tio ikväll. Under de sex veckor som gått sedan vi återvände från vårt sommarlov har hon bara en annan gång somnat före tio. Och jag kunde vänja mig vid sådana lyxtider. Kvällen blev ju plötsligt så lång.

Vi firade en inte bara nästan oförskämt fräsch 40-åring idag med tidig middag på restaurang. Den indiska maten var enormt god och sällskapet enormt festligt. Vi utgjorde nog ett sällskap som hade kunnat skrämma iväg känsliga gäster. I slutet av vårt besök klev det in två kvinnor genom dörren som såg lite osäkra ut och en i vårt sällskap uppmuntrade dem att frimodigt komma in eftersom maten var god och vi var på väg på bort.

Sedan kom sällskapet till oss på efterfest. Och nu är de på väg tillbaka till sin hemstad. Vi tackar för en finfin eftermiddag med nära och kära.