Jag är en obotlig optimist. Jag tror alltid att allt ordnar sig och om du mot förmodan träffar mig en gång när jag tror annorlunda så beror det på att jag är trött eller ledsen. Det är aldrig min grundinställning. I min värld är alla glas halvfulla. Förutom de som innehåller något obehagligt man måste tvinga i sig – de är förstås alltid halvtomma.

Sedan årsskiftet har ett av dessa glas i mitt liv varit att Ingrids dagis inte funnits i vår egen stadsdel utan i en som ligger många kilometer bort. Sedan årsskiftet har vi inte kunnat njuta av att ha dagis på gångavstånd. Vi har använt mera bil än vi vill och mycket mera tid och planering än vi vill för att fixa vår vardag. Sedan årsskiftet. Och nu börjar vi se slutet. De är tre veckor kvar tills dagis flyttar tillbaka till sina egna utrymmen i vår egen stadsdel. Och nu först, när slutet hägrar, börjar vi vara irriterade över allt det där med bil, tid och planering.

Ända tills nu har vi i vår nästan irriterande förmåga att se det goda i det som är kunnat njuta av lugnet i bilen före eller efter en arbetsdag. Av att Fredrik och jag ganska ofta hämtat och/eller fört tillsammans och fått njuta av femton minuter i bil bara vi två. Vi har faktiskt lyckas lura oss själva och sett det onda som något gott.

Men när slutet på eran nu är nära och vi har råd att vara irriterade över att skrapa rutor och hoppa in i en isande kall bil istället för att ta vagn och promenad så smyger sig irritationen på. Och igår när jag skrapade rutor tänkte jag på det faktum att det är bara tio dagisdagar kvar tills vi äntligen återfår den vardag som vi egentligen planerat och betalat för.

Och obeskrivligt skön kändes den insikten då fingrarna var stelfrusna. Glaset var och blev om möjligt ännu halvfullare än vanligt.

Klockan är knappt lunch och jag har redan blivit uppriktigt förvånad två gånger idag:

1. När jag och Ingrid fick ihop ett värdigt collage till dagis. Varje gång jag får till stånd något som påminner om pyssel undrar jag vem jag är och vad jag gjort av mig själv.

2. När jag och Arvid såg halva Bring it on medan jag åt frukost och insåg att den inte är bra. Mera. I början av 2000-talet var jag nämligen av annan åsikt. Skönt att märka att jag utvecklas som människa för ibland tvivlar jag nästan på det.

Denna högst vanliga novembertorsdag fyller min blogg tre år. Ettårsdagen firade vi med frågestund och vi gör en favorit i repris. Fråga eller föreslå ämnen för inlägg – jag kommer att svara. Och jag kommer att göra det med glädje! Fråga alltså gärna och fråga vad som helst!

Egentligen borde jag säga att jag kommer att svara på vilka frågor som helst, men jag har sagt det en gång för mycket på ett skriftskolläger och lärt av mina misstag. Att få frågor om ens behåstorlek när man hade hoppats på djupa frågor om bibel, frälsning och livets mening kan ärra en människa för livet. Inte för att 15-åriga pojkar skulle vara välrepresenterade bland mina bloggläsare. Men man vet ju aldrig.

Och för er som är mest intresserade av Arvid kan jag berätta att han igår blev fyra veckor och att hans hälsa samma dag fick sin första törn; en förkylning med stockad näsa som symtom. Den besvärligaste konsekvensen hittills är att han åt hela tre gånger i natt (varannan timme) och att hans ömma mor inte fick sova två hela timmar i sträck. Så hon tänkte börja söka sig till sängen nu. Ibland måste ju förnuftet få regera. Det gjorde det ju inte precis ikväll när jag la det varma strykjärnet direkt på plast och såg plasten smälta fast i järnet.

Jag tror inte att döden är slutet. Och just idag kändes det väldigt skönt att få tro just så. Idag har Ingrid nämligen gråtit floder och hav för att hon fick veta att Astrid Lindren är död. Och via de floderna och haven kom vi att samtala om döden. Den dagen som vi nog visste att skulle komma någon gång. Vi kom också att googla fram bilder på Astrid Lindgrens grav. Den dagen som vi nog inte visste att skulle komma någon gång.

Måste alla dö? Varför måste alla dö? Vad händer sedan?

Frågorna är svåra, också för mig. Men det kändes skönt att få säga vad jag tror; att vi får vara hos Gud. Den Gud som jag tror att är ren kärlek, med allt det goda som det innebär. Och det förstår sig inte Ingrid riktigt på. Åtminstone inte om man använder de termerna. Men vet ni vad hon förstår? Att himlen är en plats där hon kan äta vanlig mjölk utan att bli sjuk. Och även om hon tack och lov snyftat och sagt att hon inte vill dö så kom vi fram till att det sedan någon gång när man är riktigt gammal och riktigt trött blir spännande att åka till Gud och se hur det är hos honom. Och smaka på vanlig mjölk.

Här jag är nyduschad, osminkad och supergravid. Mitt fostervatten har just gått och jag ska åka in till kvinnokliniken om ett par minuter. Och när jag ser den här bilden nu väcker den inga starka känslor av en av de mest spännande dagarna i mitt liv. Jag tänker bara att jag på något sätt är rätt lik Ebba von Sydow på just den här bilden.

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till om Arvid verkligen sa bajs när han fick ur sig ett ba häromdagen. När Ingrid idag utbrast: Mamma, han sa ju mamma till dig! var jag däremot helt säker på att hon hade hört och uppfattat situationen helt rätt.

 

Isprinsessan av Camilla Läckberg. Jag läser egentligen aldrig sådana här böcker. Och även om den var spännande så var det lätt att minnas varför jag inte läser dem. Jag klarar inte av dem. Jag tycker de är för spännande. För skrämmande. Det blir inte bra. Jag får nog inse att det inte skett någon förändring på det området. Jag minns ingenting annat än att jag hela tiden tänkte att jag nog inte ska försöka igen på väldigt, väldigt länge.

Niceville av Katryn Stotckett. Jag älskade filmen.  Såg den två gånger och kommer helt säkert att se den igen. Tyckte väldigt mycket om boken också. Berättelsen är både tragisk och vacker. Och karaktärerna är ju också både tragiska och vackra.

En andra chans av Danielle Steel. Den här läste jag för att jag och Malin kom överens om att ge Steel en andra chans (ha ha) efter en paus på drygt tio år. Den heltäckande analysen kommer först när Malin avklarat sin läsning (jag vill ju inte påverka henne i någon viss riktning). Men om vi säger så här: det lär kunna ta tio år igen.

Love & war av John och Stasi Eldredge. En bok om äktenskap och kärlek som innehöll en hel del bra poänger, rätt mycket humor och en del konstateranden som jag på inget sätt kunde identifiera mig med. Älskade kungstanken på något sätt och de utmaningar som boken kom med. Det är svårt att älska på riktigt.

Fakta om Finland av Erlend Loe. Jag som ofta tyckt att Loe är riktigt vass kom inte riktigt överens med den här boken. Kanske vi kan skylla på hormoner. Men jag slukades aldrig av berättelsen. Jag skrattade knappt. Fast berättarjaget var (som vanligt) en udda och intressant typ. Men den här gången räckte det inte.

Heja heja av Martina Haag. Som titeln nästan avslöjar handlar den här boken om löpning. Jag läste den på ipaden (tack, moster!) under de första nätterna hemma i samband med nattamningen. Haag är ju lite rolig och har skön självdistans och visst längtade jag lite efter att få börja springa igen.

Jane Eyre av Charlotte Brontë. Usch. Ända tills jag började med den här boken hade oktober ett ganska bra läsflyt. Jane Eyre blev dessvärre en propp som jag fick jobba med alldeles för länge och sedan kom jag inte riktigt igång mera. När man inte vill läsa läser man inte och då stannar det lätt upp. Att inte tycka om en klassiker känns nästan förbjudet. Jag förstår ju att den var stor och märkvärdig då i mitten av 1800-talet och kan uppskatta den för det (åtminstone nu när jag inte mera behöver läsa den). Men samtidigt är det ju förståeligt att den inte har samma effekt nu ganska många år senare.

Rosor, min kära, bara rosor av Mark Levengood. Jag har småälskat alla Levengoods böcker. Han skriver vackert och bjuder på sig själv och sina närmaste på ett fräscht sätt. Det känns som om Levengood ser lite mera än vi andra och det är fint att han delar med sig av det.

Jag ger oktober som läsmånad 1,5 av 5 höstlöv. Det var nog en svag månad, både kvalitativt och kvantitativt. Man kan tydligen inte vara på topp jämt. Inte ens som läsare.

Det fanns en tid då hårfärgning för mig innebar ett par timmars rent nöje. Lite eller mycket dyrt var det ju, men ändå ett nöje. Ett rent.

När jag idag motionscyklade med färgen i håret kände jag att det där nöjet var något avlägset. När jag sedan skulle hoppa in i duschen för att skölja ur färgen och Fredrik kommer in i badrummet med en vrålhungrig Arv på armen var nöjet ännu mera fjärran. Och när min färg sedan får verka överlänge medan jag ammar en kvart på soffan minns jag inte längre att orden hårfärg och nöje någon gång befunnit sig i samma mening.