som får mig att småsmälta.

Idag blev han döpt, vår älskade Arvid Karl-Oskar. Två föräldrar och fem faddrar bar fram den lilla pojken inför den Gud de tror och hoppas på. Och det kan hända att det är bland det finaste man kan få göra.

Ingrid är i dopskick.

Imorgon ska vi ha dop. Äntligen! Jag har hört att man som dopmamma ska stressa tills mjölken sinar. Så blir det nog inte i den här gården den här gången. Den magsjuka som präglat förberedelsedagarna har gett oss perspektiv som gör att servetter och kex känns världsligt. Ovärdigt vår oro. Bara Ingrid kan vara med blir det ett helt fantastiskt dop. Och just nu vågar vi tro att hon kan det. Andas ut gör vi inte ännu. Men det känns möjligt igen.

För två timmar sedan stod jag inför en grupp människor och pratade om kvinnligt och manligt ledarskap.

Positivt: att jag kände mig så snygg. Efter tre dagar instängd i hemmet med smutsigt hår och sunkiga pyjamasbyxor kände jag mig som Malenami efter en dusch, lite smink och vanliga kläder.

Negativt: att jag kände mig så skrämmande. Efter tre dagar instängd i hemmet med minst sagt begränsad social aktivitet kände jag mig så hög på sammanhanget att jag säkert kändes lite för intensiv.

Ja, ni ser ju själva. SÅ Malenami. Eller så är allt faktiskt relativt.

Idun undrade: Vad har du forskat i?

Jag har litteraturvetenskap som huvudämne. Som biämnen har jag svenska, journalistik, pedagogik och (lite otippat) statskunskap.

Min gradu är en jämförande analys av det kristna inslaget i två olika barnbokserier med prästbarn som protagonister; finlandssvenska Ellen Annorlunda och sverigesvenska Hedda. Det är inte en bra gradu. Du kommer att kunna leva ett fullgott liv också utan att läsa den.

Idun ställde också en rafflande fråga om min syn på sex före äktenskap. Svar kommer. Kanske redan idag. Kanske först på tisdag.

Dagens sorgligaste: att jag inte riktigt minns hur en frisk Ingrid känns.

Dagens minst sorgliga: att vi kanske nästan vågar hoppas att det eventuellt håller på att vända.

Tycker du att tiden går för snabbt? Innehåller dygnet för få timmar? Rusar de få timmarna iväg?

Skaffa ett spysjukt barn! Dagarna kommer att gå brutalt långsamt. För att inte tala om vaknätterna.

Det här är inte nådigt. Ofarligt och harmlöst. Men inte nådigt.

Jag har antingen förlorat mina principer eller kraftigt omvandlat dem alla, lite beroende på hur man ser på saken. Hur som helst är resultatet att Ingrid ska få se på barnfilm fast hela dagen om hon vill.

Det kan ju hända att någon upplever hela den här bloggen som en enda lång besvärande positiv statusuppdatering. Gårdagens inlägg om sjukdagen som resulterade i fyra dussin kanelbullar och att den lilla svängde på sin lekamen kan onekligen kräva sin motvikt. Och den motvikten kommer här.

Jag har insett ett mycket osmickrande faktum om mig själv; att jag är världssämst på att vara hemma med en sjuk fyraåring och en bebis på fem veckor. Jag är 90% irriterad och i bästa fall 10% den ömma förälder Ingrid skulle förtjäna. I min egoism täcks jag dessutom sörja att ännu en av mina ändå ganska få vilo- och mysdagar med Arvid bara dog ifrån mig och att jag istället har fått invänta spyor hela dagen. Som förresten kom för en timme sedan. Stackars, älskade Ingrid. Minst varannan (oftast varje) minut gråter hon fram att hon har ont i magen. Och ingenting kan jag göra för att lindra hennes lidande. Jag känner mig hjälplös och värdelös. Och blir mot min vilja lite irriterad varje gång hon säger det. Typ fyrtio gånger i timmen alltså. Och jag är så trött att jag nästan går av.

Dessutom är Fredrik på ishockeymatch ikväll. Och jag har smutsigt hår.

Det var motvikten. Fräscht, va?

Om Arvid skulle vara en arg bebis skulle jag aldrig ha skrivit det här inlägget. Ni minns ju hur jag gör; jag bloggar bara om sådant som jag ändå kan hantera.