Fredrik är för tillfället först och främst pappa, som hemmavarande förälder blir det lätt så. På andra plats kommer (förhoppningsvis) äkta make. Och på tredje plats kommer (med all säkerhet) löpare. Ska man springa maraton så ska man. Och behöver man något annat att fokusera på än blöjbyten, sovtider och bassalvor är löpning ett fullgott alternativ.

Men. Som ni säkert minns, eftersom jag knappt skriver om något annat, så lever vi ju nu i någon slags etta. Med god vilja kunde man kalla vårt nya hem en tvåa, men då ska man räkna en vrå som ett rum. Och löpning fem gånger i veckan resulterar i svettångande träningskläder lika många gånger i veckan. Och svettkläder passar vansinnigt dåligt i små lägenheter med många människor. Utan balkong.

Alltså, hur gör man det här utan att någon ska förgås i alla dessa ångor? Är löpning förbjudet för människor i lägenheter och tillåtet bara för de lyckligt lottade som bor i slott med grovkök och tvättstugor?

Otippat fenomen som drabbat oss sedan vi intog vårt nya hem: att Ingrid sover i vår säng. Jag är ytterst delad.

Tippat fenomen eftersom det drabbat oss i snart tre månader: att Ingrid helst av allt skulle ha luciaklänning hela tiden. Vi har nu försökt se plagget som ett nattlinne och hoppas att hon lite mer sällan ska fråga om hon får ha den på dagis, på stan, på biblioteket, på besök hos vänner, på gudstjänst…

Få av våra val har ifrågasatts lika mycket som att jag började jobba igen när Arvid var fyra månader ung. Följaktligen har vi (eller egentligen jag) fått försvara det här valet ganska många gånger. Och det gör mig egentligen ingenting. För inte en dag har någon av oss tvivlat på att vi fattade rätt beslut.

Men det faktum att vi är övertygade om att vi valde rätt betyder inte att valet känns hundraprocentigt smärtfritt varje sekund. Och det faktum att vi så ofta måste motivera och/eller försvara vårt val gör att de få sekunder då jag hellre skulle mysa med Arvid än undervisa känns förbjudna. De måste jag liksom hålla för mig själv, för annars finns en armé med människor som tittar på mig med en blick som säger vad var det jag sa. Var den armén finns de 98 % av tiden som valet känns just precis så rätt som det faktiskt är vet jag inte.

Vet du?

I regel får vi människor fatta de beslut vi anser vara bäst. I regel brukar vi tycka att det som är bäst för mig inte nödvändigtvis behöver vara bäst för dig. Men när det kommer till just föräldraskap verkar det fortfarande finnas en norm som ska följas av alla i alla lägen. När ska vi komma så långt att vi också på den punkten inser att ingen modell är så heltäckande att den fungerar för alla? Och när ska vi börja räkna med att också de (vi) som fattar mindre självklara och förväntade beslut också kan fatta genomtänkta och visa sådana?

Jag har bloggat i snart sju år, men jag kan inte minnas att jag någonsin fått en blog award. Men så kom lördagen den 2 mars 2013, eller egentligen Linn, och ändrade på det. Tack för det!

1. Om du var tvungen att byta yrke, vilket skulle du välja?

Eftersom jag ju har en journalistutbildning är journalist det givna svaret. Och antagligen också det som jag faktiskt skulle byta till. Men det finns också många andra jobb som jag kunde tänka mig. Mitt problem har aldrig varit att jag gillar för lite och har för svårt att landa på platser och i arbetsroller.

2. Nämn minst ett mål du vill uppnå inom de 5 närmaste åren?

Jag på något sätt bara hatälskar att jag faktiskt inte kan svara på den här frågan. Jag är nog den minst målorienterade människa jag vet (och då känner jag till flera andra som också vandrar omkring mera som i dimma). Det enda jag helt uppriktigt önskar är att jag om 5 år ska kunna se tillbaka på den människa jag är idag och tänka att jag nog visste väldigt lite då (alltså nu) om vad det är att älska andra människor lika mycket som mig själv.

3. Vad gör du helst om du har en hel dag till förfogande utan några måsten?

Ett märkligt fenomen med att vara småbarnsförälder är att bara de dagar då barnen är borta är dagar helt utan några måsten. När jag någon gång igen får en sådan dag vill jag naturligtvis tillbringa den med Fredrik. Jag vill sova tills jag vaknar av mig själv (typ till tjugo över åtta då, Fredrik kanske sover till tio). Sedan vill jag äta en jättelik frukost framför svensk morgon-tv. Jag vill läsa en bra bok. Jag vill äta lunch på stan. Jag vill läsa mera bok. Jag vill gå på bio på eftermiddagen. Jag vill äta middag med goda vänner utan barn på restaurang. Jag vill absolut inte springa.

4. Vad är det godaste du vet?

Äntligen en fråga där svaret är alldeles givet; glass. Bland alla helt fantastiskt goda ting som finns så slår det ändå alltid allt.

5. Nämn tre bra egenskaper hos dig.

1. Att jag nästan alltid försöker och nästan lika ofta lyckas se det goda i omständigheter och människor.

2. Att jag har en extremt stor och pålitlig självdisciplin de gånger det verkligen krävs.

3. Att jag är nådig mot mig själv och andra. Tror att bara den som förmår se förbi sina egna tillkortakommanden helt och fullt kan se förbi andras.

Jag återkommer imorgon med mina egna fem frågor och länkar till de fem som jag hoppas att vill besvara dem.

Nu ska jag borsta tänderna, läsa mig till sömns och försöka komma över det faktum att Melodifestivalens allra bästa låt i år inte får vara med i finalen. Jag tycker väldigt mycket om Sverige som land men det svenska folkets röstande i musiktävlingar kan ibland förbrylla mig.

Att ta sina första steg som läsare i vårt tillfälliga hem är roligt. Rumpa är ett kylskåpspoesiord här. Mannen som kunde bajsa med hästar står det på en annan magnet. Hahaha. Lyckan är total. Förstås. Den yngsta läsaren i familjen står helt klart med en fot kvar i kiss-och-bajs-humorn.

När vi flyttade till Tölö fick Ingrid ta med sig en plastkorg med leksaker. I den packade hon ner de saker som tre dagar före flytten kändes mest viktiga. I korgen finns:

– Snövit-pusslet som hon fick i julklapp av sin mormor och morfar

– alla hennes fyra barbiedockor

– Träna en kvart om dagen av Paulo Roberto (det är alltså den enda bok hon tagit med sig, och som litteraturvetare  – som dessutom läst många universitetskurser i barnlitteratur –  kan jag inte låta bli att finna det både pinsamt och komiskt)

– en docka

– några klädesplagg åt dockan

– ett Alfons-spel

– hennes bokmärkssamling (i en frysask)

– Uno-spelkort

– en pappersdocka

Det var det.

Efter en vecka i vårt nya hem har hon inte lekt med alla de sakerna ännu. Och inte en enda gång har hon saknat någon av alla de många saker som stannade kvar i vårt egentliga hem. Vi har inte gett henne en enda av de pysselböcker vi köpt åt henne att ge när det krisar här. Inte heller har hon fått klistermärkena som är köpta för samma syfte. Det har helt enkelt inte krisat. Den saknad efter sakerna som jag trodde skulle infinna sig dag ett eller två har inte infunnit sig ännu.

Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att hon nog skulle klara sig med betydligt mindre grejer än de mängder hon har. Så är det säkert med de flesta av våra i-landsbarn.

Jag brände just makaroner. Tänk det. Det var inte min bästa stund i köket. Tyvärr inte min sämsta heller.

Ingrid må numera leverera som människa. Men som apostlahästare gör hon det sannerligen inte. Tänk att vi överväger ståbräda. Åt en person som snart fyller fem.

Vi har löst det genom att låta Arvid bruka sittvagnen. Vår sittvagn är lång nog för en konfirmand modell mindre och där ryms båda våra barn.

Jag tycker bilden är talande. Ingrids påtagliga glädje över att slippa använda sina unga ben. Arvids förvirring över att dela vagn med en människa som snart är straffskyldig. Okej, det sista är en tolkning. Ska väl medges.

Just nu är jag matt. Lite matt för att jag de senaste dagarna jobbat med studentprov. Lite mindre matt för att jag just sprungit. Och betydligt mera matt för att det igen pågår diskussioner som på något sätt kopplas ihop med den tro som är min.

Visst ska det få diskuteras. Det till och med måste diskuteras. Men varför blir tonen så ofta osaklig när tro diskuteras? Varför tappar många sin förmåga att vara sakliga i mötet med den? Var är då den tolerans man annars (också i samma diskussion) lyfter så högt?

Det är en sak.

En annan sak är att vi som kallar oss kristna så lätt ger oss på varandra, åtminstone i de diskussioner som nu föds. Jag orkar inte läsa eller höra att den kristna som inte tror på ett könsneutralt äktenskap är kärlekslös. Inte heller orkar jag läsa eller höra att den kristna som gör det är förtappad.

Och just ikväll just nu orkar jag minst av allt läsa rena skitkommentarer om laestadianer på grund av ett stort byggprojekt i Larsmo.

O, värld. O, mänsklighet.

Att vi ibland måste ta avstånd för att markera var vi själva står är en sak som antagligen är oundviklig. Att vi ibland måste göra det genom att skriva och säga osakligt och fult har jag väldigt svårt att tro.

Ibland vill jag bara att vi sätter oss i ringen och tar varann i hand. Kanske påminnas om att vi egentligen är (eller åtminstone borde vara) en massa syskon som tycker om varann. På riktigt.