Vid den ärofyllda åldern sex månader är Arvid 67 cm lång och väger 7,4 kg (mätt och vägd på rådgivningen igår, så uppgifterna är tillförlitliga). Hans huvud mäter 45,7 cm i omkrets.

Han kan åla sig framåt, det gjorde han första gången på Umeå-kusinernas köksgolv den 1 april. Mycket medvetet sträcker han sig efter saker, så tiden då vi kan förvara korkar, skruvar och vigselringar på golvet är härmed över. Igen.

Han äter fortsättningsvis mycket och gärna. Att han kan dricka mjölkbaserad välling och äta mjölkbaserad gröt känns skumt. För en som är van vid att bebisar är allergiska så det förslår känns det nästan som att hälla i honom gift, men jag vänjer mig väl snart. Han äter också kött sedan en vecka tillbaka och gillar det mycket.

Under den senaste tiden har han varit drabbad av först magsjuka, sedan av förkylning med feber, våldsam hosta och snuva samt nu igår av vaccinationsfeber. Han har under press visat att också han kan vara missnöjd när livet behandlar honom orättvist men i regel har han fortsatt vara på ett alldeles utomordentligt bra humör. Glad, harmonisk och nöjd. Allt fungerar fortsättningsvis och det första halvåret har varit en jättefin tid. Vad som än kommer sedan senare någon gång kan ändå aldrig ta det faktumet ifrån oss; vi fick en drömstart som fyrapersonersfamilj. En drömstart.

Linn och hennes familj ska flytta till Österbotten.

Peppe och hennes familj ska flytta till Los Angeles.

Eva och hennes familj ska flytta till Kenya.

Jag och min familj ska inte flytta någonstans.

Men vi ser de livsval som andra gör och vi funderar på det livsval vi själva gjorde en gång. Det kändes i tiderna så väldig gott att fatta ett medvetet och aktivt beslut och flytta hit till Helsingfors. Som vi valde det.

Som jag tycker om aktiva val.

Jag vill bo här för att jag vill bo här eller för att jag tror att vi ska bo här, inte för att vi fastnade här. Snart tror jag vi ska göra ett val igen och det kan med stor sannolikhet hända att det valet blir att stanna kvar och fortsätta precis som nu. Men det finns frågetecken i vår framtid och de aktualiserar ändå valet av liv, i såg hög grad som vi människor nu kan välja liv själva. Jag väljer hellre mitt liv en gång till än bara stannar kvar i det utan att riktigt komma ihåg varför.

Jag är en sliten kvinna. I tre nätter har nattsömnen varit verkligt svag om inte direkt värdelös. Arvid är hårt drabbad av feber, hosta och snuva. Han har haft och har ännu i skrivande stund en lekamlig temperatur på 38,5 grader och visar sitt sämsta jag både dag och natt, den arma stackaren. Så där som sjuka bebisar gör.

Mitt i eländet händer det faktiskt att jag får spader. Den redan lite utmanande vardagen med familjeliv på 30 kvadrat gör att jag flippar mellan varven när en av fyra mår dåligt och inte drar sig för att visa missnöje vid alla tider på dygnet. Men för det mesta går jag faktiskt omkring och känner mig ödmjukt tacksam. För dessa tre slitsamma, tråkiga och frustrerande dagar med sjuk bebis är undantag. Och de påminner mig om mitt första år som mamma då förkylningar, maginfluensor och öroninfektioner var så frekventa gäster att de tog sig ett eget rum i vårt hem, vilket i sin tur påminner mig om att åkommorna inte verkar veta var vi bor den här gången. Så visst klarar vi det här, i den stora tacksamheten över att vi så sällan måste numera.

– Jag undrar hur det kommer att kännas att föda barn med rumpan, säger Ingrid.

– Mmm, säger jag. Många av mina egenskaper kunde tyda på att jag är som gjord för dylika samtal, men jag har just kommit ur duschen och är tydligen inte alltid redo.

– Du har sagt att det tog ganska ont att föda Arvid. Jag undrar om det kommer att göra ont när jag är stor och blir mamma. Eller om det kommer att liksom kittla mera.

– Mmm, säger jag igen. Fortfarande nyduschad, fortfarande inte alltid redo.

– Ja… Inte vet jag, säger Ingrid och låter som en pensionär som snart ska byta samtalsämne. En bebis är ju ändå ganska stor och en snippa ganska liten.Och sedan blev jag räddad av Let’s dance. Vi får ta det där en annan gång.

– strilade vi den uteblivna sportlovsresan i linsen och åkte till Umeå

– fick barnen inom loppet av av 24 timmar träffa alla sina elva kusiner

– åkte vi med vasabåtarnas båt mellan Vasa och Umeå

– saknade vi inte RG1 en enda gång

– skidade jag nästan 20 kilometer efter en skidpaus på drygt fem år

– åt jag helt utan överdrift, ångest och skam åtminstone 2,5 kg lösgodis

– var amma eller inte amma en av de största frågorna för mig personligen

– grät jag tre gånger på påskgudstjänst

– tog hemresan Umeå-Helsingfors 11,5 timmar och den avverkades på en enda dag

– hade Arvid magsjuka en dag och var svag på sömn och humör ett par dagar efter det

– gick Ingrid påskhäxa med några kusiner på påskafton (alla andra i den trakten går på skärtorsdag)

– blev Ingrid och ovannämnda kusiner så besvikna då det inte fanns något godis i en av gårdarna att de vägrade gå hem

– drabbades jag av samma känslor som alltid efter några dagar med min syster och hennes familj; det måste vara en direkt konsekvens av syndafallet att vi inte bor på samma ort

 

Vad hände? Var har jag varit? Vad har jag gjort?

Här kommer ett smakprov:

Plötsligt sover alla fyra bebisar i tågvagnen. Samtidigt. Vad tyst det blev. Och det var nog lika bra att Arvs inte reste med mig. Det skulle aldrig ha rymts in en barvagn till. Vilket de två som steg på i Tammerfors fick lära sig den hårda vägen.

När jag bokade min tågbiljett fanns det på kartan att jag skulle resa med Arvid. Så jag valde en plats i vagn 3, där det finns plats för barnvagnar. Följaktligen omges jag nu av bebisar. Och jag förgås nästan av längtan efter min Arv. Vi har försökt prata på telefon, men det är ganska svårt när man är fem månader ung.

Den lilla flickan snett framför mig har bruna ögon, rosa tunika och gör ibland små glädjefyllda utrop som får hennes föräldrar att tysta ner henne lite. Hon är åtta månader. Jag har frågat.

Bakom mig, på en bänk för två, sitter en familj på fyra. En mamma, en pappa, en pojke i Ingrids ålder och en bebis som nog snart kommer ur bebisåldern. Det är trångt för fyra personer på två platser och mamman är stressad.
– Jag är med pojkarna varje dag, suckar hon frustrerat när pappan vill gå till restaurangvagnen och dricka kaffe.
Som jag förstår dem båda.
Men som jag ändå önskar att åtminstone den pojke som är lika gammal som Ingrid inte skulle vara tvungen att höra mamman sucka över den tid hon tillbringar med honom.
Pappan gick aldrig till restaurangvagnen.
Eller, vad vet jag? Det är långt till Bennäs.

När jag inte iakttar mina systrar och bröder i föräldraskap i vagn 3 läser jag om att vara ensamförälder i boken Vardagshjälte 24/7. En av de första texterna berör mig så djupt att jag får blinka bort tårarna. Jag fylls av tacksamhet över att få vara förälder. Främst det. Visst finns tacksamheten över att få vara en av två föräldrar också där, men den kommer ändå på andra, tredje eller åttonde plats. Och det är väl ett tecken på att föräldraskapet i boken skildras som meningsfullt och rikt i högre grad än tungt.

De andra i vagn 3, de som nu är trötta, som underhåller barn som ska vara på tåget i många timmar till, som försöker vagna en liten människa till sömns, som hyssjar och tystar ner, som läser, som sjunger, som delar ut smörgåsar… De tittar nog på mig och tänker att jag har en väldigt bekväm resa. Och det har jag. Sedan jag blev förälder har ingen tåg-, båt- eller flygresa UTAN barn känts för lång eller för tuff. Åh, detta perspektiv.

Men just idag, just den här resan känns lång. Mest för att jag längtar ihjäl mig efter dem som möter mig i Bennäs om några timmar.

Här är det tyst, tomt och tråkigt. Fredrik och barnen har åkt på vår påskresa i förväg och jag lever ensamma dagar.

Jag hade trott att jag skulle njuta av ensamheten eftersom den onekligen är en bristvara numera. Med fyra personer på knappt 30 kvadrat blir det löjligt lite ensamhet. Det är inte precis så att jag hör mina egna tankar.

Nu gör jag det. Och jag kan bara konstatera att jag hellre hör min egen familj än mina egna tankar. Och att ensamheten är värd nästan ingentinf i jämförelse med gemenskap med dem. Och att saknaden är trist men att den tillika känns fin. Bara den som älskar och önskar kan sakna.