Jag läser era tankar om delad föräldra- och vårdledighet och jag tycker om att de finns här. Jag förstår nästan alla kommentarer åtminstone i viss mån, även om jag rätt sällan håller med rakt av.

Jag uppfattas säkert som provocerande. Och det är lite mitt sätt. Jag tycker om att hitta argument mot den rådande uppfattningen och nu verkar det vara rätt klart vad den rådande uppfattningen är.

Samtidigt är jag inte bara ute efter att retas. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att flera pappor stannat hemma med sina barn. Bygger upp en helt egen relation till barnen redan från början. Lär känna sig själva som föräldrar. Tar huvudansvaret för familjens hemmaplan (och med det menar jag verkligen inte städning utan kärnan i en familj, den stämning och anda som råder där).

En sak som förundrar mig rätt mycket är att många verkar anse att moderskap är en sak och faderskap en helt annan. Att en kvinna som jobbar när barnen är små inte borde ha skaffat barn om hon inte vill tillbringa tid med dem, medan en man som jobbar när barnen är små (oftast ännu mindre) inte möter riktigt samma reaktion. Att många tyckte synd om mig när jag började jobba då Arvid var fyra månader. Att ingen tyckte det minsta synd om Fredrik när han började jobba då Arvid var tre veckor. Att vi förväntar oss olika saker. Att vi kräver och förutsätter helt olika saker. Att en pappa som handlar en mjölkliter på väg hem från lekparken med ett barn är en hjälte. Att en mamma som veckohandlar med tre är en kvinna.

Jag tycker synd om männen. Som inte får se hur mycket föräldraskap de klarar av. Som inte får den värdefulla tiden ensamma med sina barn. Som misstros och underskattas så ofta när det kommer till de allra viktigaste i deras liv; deras egna barn.

För nog är det väl så? Att barnen är viktigast också för männen? Att alla män egentligen vill vara hemma med sina barn i något skede men att praktiska och/eller ekonomiska orsaker kommer i vägen? Jag har ännu inte träffat en pappa som sagt att han inte varit hemma med sina barn för att han inte vill. Inte heller har jag träffat en mamma som sagt att hennes man inte vill, det är alltid det att han inte kan.

Ännu i denna dag har jag inte träffat en kvinna som inte kan.

Så jo. Nog måste det vara olika saker.

Jag bildar mig fortfarande en uppfattning om regeringens förslag. Hjälp mig vidare!

Alla ni som är kraftigt emot delad vårdledighet, vad skulle ni tycka om att föräldraledigheten istället blev 6 månader för mamman, 6 månader för pappan och 6 månader som man får rå över som man vill?

Och allt det där jag egentligen vill skriva, men som aldrig når hit eftersom här finns ögon som inte ska veta och ögon som inte behöver veta. Ögon som tillhör dem som aldrig någonsin ska vara tvungna att bära.

Och alla de där känslorna som bara åker hit och dit inne i mig. Som jag försöker fånga för att tygla, men som glider eller rusar undan innan jag hinner greppa.

För jag är så dålig på att greppa ensam.

Och plötsligt ibland kan jag känna mig lite ensam. Kan jag inse att de flesta av de allra närmaste just nu befinner sig i livsskeden som gör att de inte kan hjälpa mig att greppa mina svall. Den älskade med sina tvillingar som inte ännu har ens en månad på sina späda nackar och sina stora som också behöver. Den älskade med sitt energiknippe till min gudson och den växande magen och jobbet och engagemanget. Den älskade många hundrakilometer bort med allt omvälvande i hennes liv.

Jag vet ju att de finns där. När som helst. I den meningen är jag aldrig ensam. Och det är lycka, det är nåd. Om jag skulle ringa nu och säga att mina känslor hoppar och att jag behöver dem skulle de svara, lyssna och finnas. Men det gör jag inte. För det är inte sådana känslor som gör att man ringer. Ni vet. Det är mera sådana där kan-vi-sitta-ner-minst-fyra-timmar-helt-utan-barn-och-bara-ösa-ur-oss?

Och just det kan vi inte just nu.

Ibland kan jag känna att det enda riktigt positiva med att springa är vilodagarna. Speciellt kanske känslan just efter länken dagen innan en vilodag. Då är allt så bra att jag inte vet vart jag ska titta.

Idag är inte en sådan dag. Jag har inte vilodag idag och inte imorgon heller.

Men det finns en annan riktigt positiv sak också. Jag har sprungit fem gånger i veckan (förutom då jag fyra gånger fuskat och sprungit bara fyra gånger) i fyra månader. Och inte en enda dag av alla dessa har jag varit tvungen att hoppa över träningen för att jag varit sjuk. Jag har inte ens varit lite förkyld. Fatta den grejen. Kärnfrisk precis varenda dag i fyra månader.

Jag tror att jag aldrig vill sluta springa.

Om du i något skede tvivlat på att den här måndagen alls förtjänade att finnas så kan du läsa det härhär och glädja dig. Om du dessutom råkar vara min syster Emma bara MÅSTE du läsa.

Ingenting blir ju heller sämre av att jag för ett par dagar sedan uppdaterade min springlista med Bye bye bye och I want you back.

– Ingrid, vet du att jag älskar dig?
– Jo. Du säger ju det varje dag.
– Mmm. Sidu, det finaste av allt för mig, det är att jag får vara din och Arvids mamma.
– Jo. Du säger det också varje dag.

Älskling, det är sant varje dag.

Ingen dag har jag inte varit tacksam eller känt mig utvald och välsignad.

Världen blev en annan när ni kom. En bättre.

Vad jag läste i juni, juli och augusti 2013:

Fattigsverige i Oktober av Susanna Alakoski
Någonstans inom oss av Kajsa Ingemarsson
Dina brev lägger jag under madrassen av Astrid Lindgren och Sara Schwardt
Var man av Torbjörn Flygt
Om du ännu fanns av Mimmi Olsoni-Broman
1Q84 Första boken av Haruki Murakami

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson
Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Hatet av Maria Sveland
1Q84 Andra boken av Haruki Murakami
En liten skillnad av (red.) Patrik Hagman och Liisa Mendelin
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg
Förvandlingar av Göran Skytte

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell
Så gör jag av Bodil Malmsten
Hungrig av Sofia Torvalds
Jag är den som ska komma av Johanna Nilsson
Ängelns lek av Carlos Ruis Zafón
Ingmar Bergman:PM av Jörn Donner
Vinterkriget av Philip Teir
Och bergen svarade av Khaled Hosseini
Det luktar inte av (red.) Julia Wiraeus och Andrea Svanbäck
Lärarrummet av Annika Luther

Konstaterande 1: jag läser mindre en sommar med en femåring och en bebis än jag gör en sommar med en fyraårig.

Konstaterande 2: det är fullt förståeligt och i alla lägen värt det

Ännu om det här med att få välja själv…

96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor. Tror vi på allvar att alla dessa familjer seriöst övervägt att låta pappan stanna hemma med barnen? Och att alla dessa familjer, helt utan samhälleliga normer i bakhuvudet, fattat beslutet att låta mamman stanna hemma eftersom det verkligen är så mycket bättre i just den familjen?

Jag har svårt att tro att vi verkligen väljer så självständigt som vi tror då nästan alla väljer på exakt samma sätt.

Och faktum är: om det verkligen är så att alla dessa familjer övervägt alternativet och det i samtliga fall faktiskt lönar sig att låta mamman vara hemma – då om någon gång har vi ju ett problem. Om det i nästan alla familjer faktiskt är bäst att mamman är hemma och pappan jobbar. För att han tjänar mer. Eller har ett säkrare jobb. Eller är den enda som har ett jobb.

Visst kan man ha ett samhälle där mammorna är hemma och papporna är de enda som jobbar och drar in pengarna. Det kunde till och med fungera i en värld där det inte finns skilsmässor, arbetslöshet bland män, småbarnspappor som dör och gamla kvinnor som lever på sin egen pension.

Men sist jag kollade förekom alla de där fenomenen i den värld som är vår. Tyvärr. Och då är det svårt att inte alls kunna se nyttan med att regeringen försöker föra ihop mammor och arbetslivet.

Vad säger ni om regeringens reformpaket? Speciellt då kanske denna vårdledighet som ju väcker rätt starka känslor.

Många verkar tycka att det är huvudlöst att föräldrarna tvingas dela på vårdledigheten. Jag citerar en kommentar på svenska.yle.fi: ”Ingen bra idé att tvinga papporna att stanna hemma. Vem garanterar att barnet/barnen då ens blir hyggligt omskötta medan mamma är på jobb?”

Inga kommentarer. Den kommentaren talar så starkt för sig själv.

Först av allt: jag har tänkt väldigt lite på det här. Vet inte riktigt vad jag tycker. Faktiskt.

Jag tycker mest att det är hvuvudlöst att förslaget väcker så starka protester.

Det är förstås jobbigt att inte familjerna får välja själva. Samtidigt tycker jag att det är ännu jobbigare att så få pappor aktivt väljer att tillbringa tid med sina barn. Och det här är väl ett försök att råda bot på det.

Och jag vet att många tycker det här är fel sätt. Men vad är då rätt sätt? Kom inte och säg att det är det nuvarande. 96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor.

Den siffran talar så starkt för sig själv.

Den här bilden lever jag länge på. Den där dagen lever jag fortfarande på, två månader senare. Och då är det ju ingenting mot hur jag ska leva på den sedan när januari är här, chokladkonfekten är slut och ingenting känns roligt längre.