Så lyder rubriken för mitt tal på församlingens kvinnobrunch imorgon. Det blir extremt roligt och nervöst och spännande.

Inte minst med tanke på att halsen och rösten svikit hela veckan. Fråga mina elever.

Att jag imorgon ska tala om frågor som berör det viktigaste av allt i en hel halvtimme är onekligen en utmaning.

Sagt av Ingrid igår:
– Du har för brunt hår. Du ser inte riktigt ut som vår mamma. Jag är lite fundersam. Men imorgon går det nog bort, min fundersammen.

För ganska många månader sedan frågade Linn om vi gjort något annorlunda med Arvids sömn i jämförelse med Ingrids. Precis som vi har Linn och Frank vakat mycket med sin förstfödda och jag förstår frågan. Så oerhört gärna vill man ju då ha en annorlunda upplevelse med andra barnet.

Orsaken till att jag inte svarade för ganska många månader sedan är att svaret är provocerande och potentiellt brandfarligt. Vi valde nämligen att följa Anna Wahlgrens principer för sömn.

Jo, jag vet. Jag vet att hon har gjort sig skyldig till fruktansvärda saker och att hon svikit sina barn på sätt som får en att bli mörkrädd. Men jag vet också att de barn i min vänskapskrets som sovit allra allra bäst har lärt sig sova enligt hennes principer för spädbarnssömn. Och jag tänkte att man säkert kan följa de principerna utan att samtidigt tvingas följa hennes principer gällande alkohol, sex, orgier och män.

Så vi körde enligt de principerna. Och vi fick en bebis som sov långa pass från första början. Som åt två gånger per natt i början och sedan en gång per natt strax efter en månads ålder. En bebis som vid tre månaders ålder sov tolv timmars natt med ett nattmål och som slutade med det nattmålet vid fem-sex månader. Och som säkert skulle ha slutat redan tidigare om vi hade gett honom chansen.

Det har varit så löjligt enkelt. Priset så löjligt litet; att i alla lägen hålla fast vid rutinerna.

Så någonting vet nog också hon, den där arma människan som det gick fel för på så väldigt många sätt. Som antagligen aldrig någonsin blir förlåten av sina barn och som därmed får leva med den djupaste ånger, sorg och skam man kan tänka sig. Som nog får sitt straff också om vi ger henne det att hon vet en hel del om hur små barn sover gott.

Sagt av en elev igår:
– Jag hann redan tänka att oj nej vi har inte Amanda idag utan någon svarthårig vikarie.

Jag kan egentligen inte tro det, men jag har en ny hårfärg. En helt ny hårfärg.

Du kanske minns proffset jag skrev om för en tid sedan? Proffset som aldrig skulle ge mig gult hår. Som menar att de allra, allra flesta människor är födda med rätt hårfärg.

Idag träffade jag henne igen. Hon meddelade att jag ska bli mörkhårig. För att jag egentligen är mörk. Och nu blir det lite mörkare än min egentliga färg för att undvika att det blir grönt, men efter några tvättar blir det nog ganska nära min egen färg. Som proffset vill åt.

Jag var tveksam.
– Låt oss göra dig fin nu, sa hon bestämt och lite vädjande.
Och när hon säger lyder man.
Den som tror annat har inte träffat kvinnan i fråga.

Det finns något skönt i att ge ifrån sig ansvaret och lita. Så nu är jag mörk. Igen. Men den här gången varken grön eller röd och det får väl ses som ett framsteg.

Min frisör var lyrisk. Tyckte att mina ögon strålade, att min hy äntligen kom till sin rätt. Själv har jag ingen aning. Lyrisk är jag inte. Snarare trött på att IGEN ha ny hårfärg.

Och hennes sista hälsning till mig?

– Den där jackan kan du sluta använda. Den fungerar inte alls. Eventuellt kan du rädda det med en halsduk.

Jag vet inte vad jag tycker om min hårfärg. Men jag vet att jag älskar frisörer med bestämda åsikter.

Har nästan aldrig vetat vad jag velat ha men är ändå alltid nöjd.

Just a thought. Inspirerad av fantastiska Hannah.

Och alldeles sann.

Har nästan aldrig vetat vad jag velat ha men är ändå alltid nöjd.

Just a thought. Inspirerad av fantastiska Hannah.

Och alldeles sann.

Det är meningslöst, det där värsta som händer oss. Att vi ibland i efterhand kan se en mening betyder aldrig att det fanns en mening. Inte om man med mening menar tanke eller plan. Det är ju på något sätt just i meningslösheten som det mörkaste och svåraste i det värsta ligger.

Det är så märkligt att ha små barn när man helst bara vill lämna precis allt och ligga och gråta i en hög med en vän som behöver en. Att Arvid står och rycker i mina byxknän medan jag häller makaroner i vatten som kokar blir en skön påminnelse om att allt går vidare. Att Ingrid kräver och förtjänar att få spela Afrikas stjärna har samma effekt. De håller mig kvar i verkligheten när jag själv vill uppgå i ett moln av sorg och bedrövelse.

När jag sedan träffar min drabbade vän lättar det konstigt nog. Vi gråter mycket. Vi suckar. Vi är ledsna och arga. Vi förstår absolut ingenting. Men vi skrattar också några gånger. Och hon säger att min klänning är fin. Och vi dricker te. Och allt det blir också en skön påminnelse om att allt går vidare.

Så händer det igen. Att mattan dras undan för en väns fötter. Att det som fanns en dag inte längre gör det, att den verklighet som var inte längre är. Att allt blir annorlunda och att det annorlunda är sämre.

Att jag för en stund tvivlar på att livet faktiskt är så rikt och stort och underbart som jag brukar få tro.

Jag har skakat i sju timmar nu. Jag har också lagat middag, matat Arvid, hängt med barnen, sprungit en halvtimme, bakat semlor och haft vänner på besök. Men hela tiden har jag skakat.

O, liv.

Och som vanligt när det största händer så kan vi egentligen ingenting göra. Bara det lilla och världsliga kan vi ju något åt, bara det rår vi själva över. Det stora blir oss givet och det stora tas ifrån oss. Sedan kan vi prata hur mycket vi vill om att vårt liv ligger i våra egna händer och att vi kan göra och bli vad vi själva vill. Det låter fint och det är så inne att ha kontroll och välja sitt liv. Men sant är det bara till en mycket viss del. Ju äldre jag blir, desto snävare och vissare blir den delen.

Och som vanligt är det i stunder som de här som Gud, trots mörkret, känns allra närmast. Till ingen annan kan jag gå. Till ingen annan kan jag bära min vän. Att knäppa händerna är det enda som hjälper när skakningarna hotar ta över.

Jag kom in i slutet av predikan. Jag hade tre barn med mig och det var min man som predikade. När alla halare, jackor, mössor, utebyxor, vantar och skor var upphängda i tamburen var predikan obarmhärtigt slut och jag hann tänka att jag kom till kyrkan i onödan den här söndagen.

När jag en stund senare hör gudstjänstdeltagarna sjunga någon våning ner medan jag själv klättrar med Arvid i spiraltrappan tänker jag inte mera. Jag vet att jag kom i onödan. Visst bär sången också i trapphuset – jo, jag sjunger där – men det var ändå inte vad jag hade tänkt mig, hoppats på.

En halvtimme senare sitter jag i tamburen och matar Arvid med matburkarnas version av delikatesstroganoff. Jag pratar med Juliana och Maria. Julia är också där. Och många andra som ser varandra, möter varandra, kramar om varandra medan de tar jackor och bestämmer vart de går och äter nu efteråt. Bjuder med varandra. Bjuder med dem de inte känner, dem de inte träffat tidigare.

Jag kom inte i onödan.

Jag har ingen aning om vad budskapet var i gårdagens predikan. Inte ens fast det var min man som predikade. Jag bad inte en enda bön ifred. Sjöng inte en enda sång fokuserat och helhjärtat.

Men jag kom inte i onödan.

Jag blev påmind om att jag är del av en gemenskap som är större än mig själv, min familj och mina vänner. En gemenskap som bär längre än vi själva förmår. En gemenskap som påminner mig om vad som är det allra viktigaste för mig i mitt liv.

Så jag kom inte i onödan.