Gårdagens smärtsamma påminnelse: det finns så mycket som är så fel och det drabbar så ojämnt.

Gårdagens betydligt mindre smärtsamma lärdom (men ändå): testa aldrig en ny sminkning en kvart före du ska åka iväg på julfest.

1. Vad är det här för blomma?
2. Är den problematisk ur allergiskt perspektiv?
3. Hur ska jag hålla den vid liv?

Den är ju så mysig.

Här inser jag att jag for fram med osanning igår. Det här är nämligen taget sista dagen i Åbo, gårdagens bild sista kvällen. Man kan ju fråga sig vad som egentligen är upp med mitt hår här. Och svaret är ju: ingenting. För allt är ju tvärtom väldigt ner med mitt hår här.

Här har jag, min man och min syster just misshandlat den sistnämndas tv-möbel. Varför minns jag inte, antagligen var den obrukbar och så passade vi på att ta ut lite aggressioner. Jag tycker mig minnas en lite skum tillfredsställelse i att få slå på en möbel.

Här är jag och en av mina bästisar. På hennes bröllop (ifall någon undrade). Där fick jag vara programvärd och där jag fick hålla ett tal som fick åtminstone mig själv att börja gråta. Att få gifta bort sin bästa vän till en man som man vet att förtjänar henne är förknippat med bara glädje.

Här har jag tydligen gjort något bra och fått något bra som tack. Kan inte för mitt liv minnas vad det handlar om och det kan jag inte förstå. En dag som den här borde ju ha gått till historien.

Här är jag och Fredriks (hittills) yngsta syskonbarn på bröllop. Inte för att det är på väg något syskonbarn till, men jag vill ändå signalera att jag varmt skulle välkomma ett. Fredriks syskonbarn är en fest.

Här är jag och Fredrik samma dag.

Här är jag i min festklänning. Tre bilder från samma kväll och jag kan berätta att det fanns drygt tio till. Jag måste ha tyckt att jag hade en bra dag eftersom jag tvingat Fredrik att fota mig så många gånger.

Här är två människor som jag älskar.

Här har jag födelsedag och suktar efter den tårta som en av mina systrar bakat åt mig.

Här är mitt officiella 23-årsporträtt.

Här har jag kalas. Jag hade länge ganska i folkmängd stora kalas på min födelsedag. Varje år med glassbuffét. Varje år på rätt dag. Också om rätt dag var en teaterföreställningsdag och jag som kalasbarn kom hem först halv tio och det var onsdag nästa dag. Inte varje år med krona och trollspö.

Här är jag och mina två äldsta yngre systrar. Ord jag får ur mig så här på ett par sekunder efter intensivt julstädande och -pyntande  räcker inte riktigt till så jag säger ingenting alls.

Här är jag tillsammans med min största teaterkärlek. När han var Pelle Svanslös var jag Maja Gräddnos. När han var Tom Sawyer var jag Beccy Thatcher (om det inte ringer klockor – läs dina klassiker!). Just den här sommaren gifte vi oss för första och enda gången. Det kommer bilder från vår bröllopsfest i nästa album. Han är en bra man.

Här hoppar jag på studsmattan på svägerskans fantastiska bakgård. Och fotografen har inte riktigt hängt med. Men det är nog inte bara hans fel. Jag är snabb som blixten när jag lägger den sidan till.

Dagens mest okaraktäristiska för mig: att vi har ett julsängöverkast. Jag känner ingen annan som har ett sådant. Och jag känner ingen med lägre sannolikhet att ha ett sådant.

Den olidligt populära serien får här sin dramatiska fortsättning. Ni lämnade mig i Åbo våren 2005.

Här är jag programpunkt på ett barnkalas. Tävlingen går ut på att jag föreställer ett djur och kalasgästerna sedan gissar vilket. Oerhört och lite förvånansvärt populär kalasunderhållning.

Här torde gissningen inte vara svår. En av alla älgarna.

Här myser vi. Om någon tycker det ser spontant ut så är det fel. Det är ytterst ospontant och bilden blir sedan en del av ett reklamblad.

Här är jag egentligen inte mig själv utan en Helsingforsflicka vid namn Linda. Jo, sommarteater igen. Inte bara annars förvirrat och skumt beteende. Synd att det inte finns bilder från någon föreställning när det inte regnade. Då hade jag snyggt hår. Nu har jag bara undanstökat hår. Min kalufs är inte att leka med efter regn och det är väl kanske huvudorsaken till att jag tagit en lång paus från mitt teaterspelade utomhus.

Här är igen en riktigt typisk bild. Den som följt serien har sett motsvarande bilder tidigare.

Här är vi på en av de bästa resorna någonsin. Med några av de bästa människorna någonsin. All kärlek till dem på bilden!

Här är jag i något polkagrisparadis och ser ut att vara både glupsk och gravid. Jag är bara det ena. (Det första)

Här har vi klätt upp oss för att gå på ett av den sommarens fyra bröllop.

Här är jag på ett av de andra bröllopen. Bruden brukar läsa bloggen. Jag och mitt eminenta bordssällskap har en sådan där fotosession som påminner lite om den jag och Ingrid hade tidigare idag. Det finns kanske åtta sådana här bilder. Vilken känsla det var meningen att vi skulle förmedla på just den här vet jag inte.

Här är bilden som under många år var min bildbyline när jag skrev tummar på pulsen i vasabladet. Det måste ju betyda att jag tyckte om den.

Här är jag bara. Den här hösten jobbade jag heltid på Yle i Åbo och jag tyckte dels att det var väldigt roligt och dels att det var väldigt spännande. Det var faktiskt så där att jag lite började spänna mig inför arbetsdagen redan kvällen innan. Just den här dagen har jag sänt några direktare från fiskmarknaden i Åbo. Jag var bra på det, direktare.

Och nu inser jag att jag småskrutit på mig själv två gånger i sträck. Måste försöka vara lite hård i nästa bildtext.

Här är det lätt att vara hård mot mig själv. Vad gör jag? Med vad ursäktar jag den där mössan? Och varför har jag en nalle med mig i luciatåget? Och framför allt: varför har jag igen en gång gett ifrån mig kronan till synes frivilligt?

Här är jag och hälsar på syster i Sverige. Det är februari 2006. Och när jag ser den här bilden tänker jag på tre saker:

1. Att min syster är väldigt vacker.

2. Att det har hänt mycket i bådas våra liv sedan där veckan i februari 2006.

3. Att jag om möjligt tycker ännu mera om henne idag än jag gjorde då. Men jag är faktiskt inte säker på att det är möjligt.

Här är det plötsligt maj och det är vår sista dag i Åbo. Kanske någonsin. Jag tackar studiestaden för tre goda år medan Fredrik tackar för sex goda år och vi ser fram emot nästa etapp i det liv vi lever tillsammans. Häng med på fortsättningen!

Ingrid hade kunnat gå till dagis idag men eftersom vi fick ihop dagen relativt lätt också med henne på hemmaplan lät vi henne stanna hemma. En vilodag mitt i allt en torsdag kan ju aldrig skada. Tänkte vi då på morgonen. Nu när klockan är halv fyra och jag fortfarande inte har hunnit göra det som måste göras idag tänker jag att det visst kunde skada.

Under dagen hemma har hon läst böcker, skrivit, ritat och lekt. Och haft en fotosession med sin mor. Vårt mål är att göra samma min på alla bilder.

På sista bilden säger Ingrid att hon vill göra det där med tungan som jag inte kan göra och att jag får göra något annat istället. Jag tror hon tycker om att ha det övertaget att jag inte kan göra det där med tungan som hon kan. Ni ser ju nonchalansen och den lätta överlägsenheten i hennes attityd.

Och så läste jag ut en bok och vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Och sedan fick vi åka hem från värmen och då kom hösten 2004.

Här är jag lite solbrun på 50-årskalas i september.

Här har jag fått mitt livs första pålitliga plattång och jag insåg att livet med tång är lite lättare än livet utan. Här har jag också på mig samma silipover (jag trodde länge att det heter så, faktiskt ännu då den här bilden togs) som jag fortfarande har i skåpet och som kanske är det äldsta plagg jag har och använder.

Här är bilen efter den där morgonen på väg till den där julfesten som vi inte kom fram till.

Här är vi den där julen då vi mest gick omkring och förundrades över att vi fortfarande fanns allihopa. Att familjen samlas är det bästa med julen blev från och med den julen allt annat än en kliché.

Här är mina planer den första dagen år 2005. Lillasysters nallar ingick äktenskap och det blev en ordentlig fest. Jag och en syster framförde bland annat ett inövat dansnummer till en låt av Magnus Uggla. Det ni.

Här är jag i Åre. Kanske enda stället där man kan uppskatta slalom också när man är så dålig på och rädd för slalom som jag.

Här är jag och en annan av Åre-reseledarna. Jag kommer ihåg att det var enormt roligt och ganska vild stämning för det mesta.

Här är jag och han. Det börjar bli vår nu och vi har picknick med goda vänner.

Här är det vår på allvar och vi firar valborg i Åbo. Sådär som studerande gör.

Här är jag och Fredrik. Och ja, jag har sagt många gånger att det är han som drar ner oss på just den här bilden.

Här är det lite samma sak.

Här avslutade jag och Fredrik vårterminen 2005 med flaggan i topp då vi vann en pidroturnering. Helt oväntat och säkert också helt oförtjänt. Och det var nog på inget sätt jag som drog upp oss den gången. Det är ju det fina med att vara två: man får turas om att vara den starka.

Nu har min nostalgiserie hela två entusiastiska fans (Elina och Linn får känna sig både träffade och uppskattade) så jag kommer att leverera också denna dag. Vi talar sommaren 2004.

Här fotbadar jag och den yngsta av systrarna. På den här tiden hade hon tre bästisar: två på dagis och så jag. Eftersom hon har ganska många systrar att välja mellan var jag lite stolt över att just jag fick den titeln.

Här spelar jag sommarteater igen. Jag gör rollen som en viss Astrid Lindgren-figurs mamma. Vem vågar sig på en gissning?

Här är jag fru och på bröllopsresa i Turkiet.

Hotellpersonalen ordnade middag för oss i barnpoolen en kväll. Det är förvånansvärt skönt att sitta och äta med fötterna i svalt vatten om man är i ett väldigt varmt land. Vilket vi på gott och ont märkte att Turkiet är i slutet av augusti. Mest på ont.

Här är vi nästan som fotomodeller fast ganska dåliga och ganska obekväma.

Här är en bild på mig som jag bara hatade när den var färsk och min distans till den lika med noll. Nu kan jag nog leva med den igen.

Bröllopsresan var på många sätt bra. Men det är väldigt varmt i Turkiet i slutet av sugusti. Jag trodde att jag tyckte om värme och det kanske jag gör. Men jag tycker inte om stekhetta och stillastående luft sju dagar i sträck. Och jag hann inte riktigt vänja mig vid att alltid få både ris och fransk potatis till min mat.

Det här albumet var väldigt kort och innehållsfattigt. Och den del av det som ni fick se är ännu kortare och ännu mera innehållsfattig. Det blir nog ett album till ännu ikväll.

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkte. Sämre, faktiskt. Även om det i ärlighetens namn inte känns så farligt just nu när jag sitter i soffan och jobbar med en stor påse underskattat godis och hör hur Ingrid sjunger med i radiosånger i köket där hon sitter och målar en bild åt mormor.