Och så går min allra mest estetiska vän och designar en ny mammalåda. Hon är så begåvad! Jag är så stolt över henne.

Och kommer att tänka på den där gången för några år sedan när jag och Fredrik ville slänga ut vårt gamla soffbord för att vi tyckte det var fult men Johanna, hon den estetiska, säger att det är den finaste möbel vi har. Genast får soffbordet hedersplats igen för flera år framöver. Vi litar tusen gånger mera på hennes estetiska blick än på vår egen.

Hon har ju ett eget företag också. Bekanta dig!

Efter att ha sett ett inspelat avsnitt av desperate housewifes gjorde jag en helomvändning och såg en del av den intervju Malou von Sivers gjort med Julian Assange. När han sa att en del av de hot som riktats mot honom är av sådan karaktär att han omöjligt kan berätta hur många barn han har… Då påmindes jag om att den här världen är en sjuk och skrämmande plats.

Och någon gång hemma i vårt kök mellan klockan fem och sex kläcker Ingrid ur sig en något oväntad fras:

– Jag tycker det är rimligt att ha pojkvän.

Trots frasens kontext kändes den konstig.

Det finns ju en del. Och beroende på dag och stämning skulle väl olika bilder bli favorit olika dagar. Just i dag blev det just den här:

Hon och hon och jag. Nyårsafton 2009. Med dem är jag underbar. De smittar. Sådana som de ska smitta.

Jag märker att den här bloggen håller på att förvandlas till ett forum för min sentimentalitet och dramatiska ådra. Snart måste jag författa ett tragikomiskt inlägg om nattsömn eller avföring. För att balansera upp det hela.

Gärna! Det finns också många utanför länklistan, men vi gör det så här nu.

Jag läser Annes blogg för att hon har en beundransvärd självdistans och är rolig på sin egen snarare än någon annans bekostnad.

Jag läser Christas blogg för att hon har en av de snyggaste bloggar jag vet. Och för att hon är en ovanligt klok kvinna och en fin vän.

Jag läser Ebbas von Sydows blogg för att hon på något sätt bara känns så härlig. Vanlig, odramatisk, smart och söt. Dessutom är hon lika lång som jag .

Jag läser Joannas blogg för att hon har ett så skickligt estetiskt öga, för att hon skildrar sin vardag så vackert och ger hemmamammorna ett efterlängtat bitterfritt ansikte.

Jag läser Kajs blogg för att han är otrolig. Och för att han skriver så otroligt bra och för att han är så otroligt rolig. Varje gång jag ser ett äpple fnissar jag till vid tanken på hur han nästan svimmade bara vid doften av ett äpple under sin intensivaste LCHF-fas.

Jag läser Linns blogg för att den egentligen har allt och för att Linns fantastiska livsinställning alltid lyser igenom.

Jag läser Malenas blogg för att den är så annorlunda och inspirerande. För de vackra bilderna. För att hon mellan de rosaskimrande raderna säger något så oerhört viktigt.

Jag läser Malins blogg för att hon skriver så bra att jag stundvis känner mig nästan ledsen för att den där ena formuleringen var hennes och inte min egen.

Jag läser Peppes blogg för att hon är en generös, klok, modig och begåvad skribent. För kommentarsfält som prenumererar på högklassiga inlägg. Och för att hon är min vän.

Jag läser Sonjas blogg för de ljuvliga vardagsglimtarna och för hennes förmåga att se det stora i det lilla. För hennes varma, goda hjärta.

Jag läser min syster Fannys blogg för att hon tar fina bilder och påminner mig om en helt annan verklighet än min egen. Men mest för att jag älskar henne så väldigt mycket!

Jag läser Underbara Claras blogg för att hon är underbar. Rakryggad, vis och tar skit utan att någonsin ta den. Läste till exempel det här inlägget om en morgonpromenad och råkade se att det rasslat in kommentarer. Hmm… Vad är det nu som är så provocerande? tänkte jag och läste igenom inlägget en gång till, med superkritiska anti-feministiska glasögon. Och jag såg ändå ingenting. Men så öppnade jag kommentarsfältet och då… visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Nå, bra kvinna är hon i alla fall.

Och hörni. Det är jag ju också. Mot nästan alla odds klarade jag nämligen av att fixa alla de sex första luckorna idag!

Jag var en människa som på de allra flesta sätt påminner om den människa jag är nu. Jag hade längre hår. Och jag visste lite mindre om det svåra och trodde lite mindre på det goda.

Att ha en dokumenterande blogg ger mig också information om att jag just den här dagen för exakt ett år sedan hade på mig min favoritklänning samt att jag en timme på eftermiddagen satt på ett café för mig själv med nyaste numret av mama. Och att jag var väldigt nöjd med den tillvaro som var min.

Vardagen påminde på extremt många sätt om den vardag jag har just nu (Ingrid var till och med förkyld då också). Det är egentligen en ganska stressig vardag men i år är jag i normaltillstånd och då har jag en stresstålighet som heter duga. Förra året hade jag haft en vecka ledigt senast i februari och mitt grundtillstånd var trött och stresströskeln sjukt låg. Just nu känns läget stabilt även om det ska hända brutalt mycket före jullovet.

Jag går omkring med en kanske lite fånig tro på att jag kan lära mig något av alla människor jag möter och därmed tror jag också att det finns något jag beundrar hos alla människor jag möter. Jag vet att det låter som en kliché, men det kan faktiskt finnas mycket sanning också i det vi tycker att låter lite banalt. Saker och ting behöver inte vara komplicerade för att vara viktiga och sanna. Tvärtom blir jag mera och mera övertygad om att det största i livet är det som låter enkelt men som är sjukt svårt att leva efter.

Nåja, efter den filosofiska och kanske helt obegripliga utsvävningen väljer jag att berätta att jag beundrar min mamma ännu mer än jag beundrar mannen på gatan. Mycket av det jag är och kan och vet och tror och tänker beror på henne. Varje gång någon säger att jag påminner om henne (vare sig det handlar om inre eller yttre egenskaper) blir jag lite till mig. Att ha en mamma som min är guld.

Alltså, exakt det här gjorde jag ju också förra året. Och jag är faktiskt inte mera ombytlig än att exakt samma tre kvinnor är mina tre bästa vänner fortfarande. Den som vill repetera får göra det här. Gör det gärna – de är SÅ värda det.

Jag bor alltså i Helsingfors. En gång bevittnade jag ett samtal mellan två personer, den första är bosatt i samma stad som jag och den andra på helt annan ort. Den här andra personen uttryckte att han ser Helsingfors, Esbo och Vanda som samma sak och den här första personen blev uppenbart upprörd och gav uttryck för det. Varken jag eller den andra personen förstod den där upprördheten.

Ännu efter 2,5 år här förstår jag inte riktigt. Eller ens alls. Det är ju liksom huvudstadsregionen. Vad är grejen? Vilka är de stora skillnaderna mellan de olika delarna av den regionen?

Och så börjar min bloggkalender med ungefär exakt samma grej som förra listan gjorde. Må det inte vara ett dåligt tecken. Här är mina tankar om vem jag var i slutet av november förra året. Och här är mina tankar om vem jag är idag, i jämförelse med då.

Jag är fortfarande mamma och tycker fortfarande att den biten av mitt liv blir bara bättre. Fortsätter det så här? I så fall kommer jag att vara odrägligt tillfreds senast i slutet av det här årtiondet.

Jag har varit fru i 7,5 år nu. Ganska länge. Och den här mannen… Det vi har är dels den finaste gåva jag fått och dels den smartaste investering jag har gjort. Så länge vi har oss har vi allt.

Jag har behövt mina vänner mera i år än året innan. Och de har funnits här. Förstås. Jag är inte det minsta förvånad och det beror inte på att jag är så fantastisk utan för att de är det.

Jag tycker ännu mera om mina systrar än jag gjorde förra året. Det är tydligen möjligt.

Jag tycker fortfarande så mycket om mitt jobb att det är nästan pinsamt. Jag trodde faktiskt inte att man kunde trivas så här bra med ett jobb, att man ännu efter två och ett halvt år är förundrad över det faktum att jobbet är ens eget. Ja, numera är det ju till och med det. Mitt eget.

Jag är egentligen också nu en sådan som springer, men i praktiken har jag varit förkyld i flera veckor nu och har haft en lång paus. För ett år sedan hade jag välkomnat en ofrivillig paus, nu känns den tråkig. Där har skett en utveckling.

Jag är prästfru också idag. Och jag har tänkt ovanligt mycket på det på sistone.

Jag bor fortsättningsvis i Helsingfors och gör som jag gör med allt annat i det här livet: fokuserar på det positiva. Jag njuter mycket av anonymiteten som finns här och möjligheten till bio mitt på dagen.

Jag njuter fortfarande av att få uttrycka mig. Och jag tycker fortfarande att jag skriver ganska bra. Åtminstone vissa dagar. Får man säga så? Får man tycka så?

Jag har blivit lite mer ödmjuk inför livet och fått se lite mera av hur mörkt och hemskt det kan vara. Men jag har också fått se att vi kan bäras och bära varandra genom det mesta och det har gett mig ett ännu större hopp som känns ännu mera på riktigt än då för ett år sedan.

Och samtidigt har jag fått se mera av hur ljust och gott det kan vara. Mycket av det jag knappt vågade hoppas på för ett år sedan är verklighet nu.