Det verkar vara omöjligt för oss att vistas i Österbotten utan att börja fundera på var vi egentligen vill leva vårt liv. Och den frågan känns för stor, för stor för människor själva att avgöra. Och samtidigt känns den så väldigt odramatisk eftersom både jag och Fredrik är nästan oförskämt nöjda och lär trivas väldigt bra oavsett var vi sätter ner våra bopålar (roligt uttryck).

Om vi nu någon gång verkligen sätter ner dem och känner att är nedsatta på riktigt. Kanske vi fortsätter leva så här som vi gjort hittills; att vi tar några år i taget och vet att åtminstone så här länge är vi här och sedan får vi se. Det har räckt för oss hittills och jag vet inte varför det plötsligt skulle bli väldigt annorlunda.

Ibland känns det som om alla andra har landat. Och så är det ju förstås inte. Men ibland känns det så. Och i de stunderna vet jag inte om jag avundas mig själv eller alla de där andra mera.

O, ljuva dag! Kvalitets- och kvantitetshäng med min bästis, min gudson, min man och min dotter. Det kan nog egentligen bara bli sämre än så. Så gott var det att leva idag.

Under kvällens motionspass slog det mig plötsligt att fyra veckor av sommarlovet har gått. Konstig känsla. Det är ju som om jag bara värmer upp ännu. Vi smider ju fortfarande planer för sommaren som om den inte riktigt skulle ha börjat ännu. Å andra sidan har ju Fredrik semester sedan igår så för en av oss är det ju faktiskt sant att sommaren knappt börjat.

 

Förföra demonen av Erica Jong. (Jag var mest irriterad när jag läste boken, det kändes beklämmande att en människa som uppnått Jongs ålder ser på världen, människor och sig själv på det sätt som hon gör)

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. (Ännu i mitten av boken hade jag ingen aning om ifall boken var värd min tid, men sedan på slutet insåg jag att den nog var det och jag var glad att jag inte gett upp)

Hungerspelen av Suzanne Collins. (Jag säger som de flesta andra; den här boken tar tag i en och man vill verkligen läsa hela tiden tills den är slut även om den som litterär läsupplevelse nog egentligen är lite halv)

En shopaholic i väntans tider av Sophie Kinsella. (Ett säkert kort, en bok som roar men som inte berör speciellt mycket och som på inget sätt förändrar läsarens världsbild. Å andra sidan skulle det ju vara tragiskt om det var därför man valde att läsa just den här)

Juliet Naked av Nick Hornby. (Den hade väl sina stunder men var för det mesta en besvikelse)

Duck city av Lena Andersson. (Jag säger lite som ovan, men den här hade nog ännu färre stunder)

Avig Maria av Mia Skäringer. (Den här är antagligen inte alls bättre än hennes första bok, snarare tvärtom – men jag hade lägre och sundare förväntningar nu och då blev helhetsupplevelsen bättre)

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. (Helt klart junimånads bästa läsupplevelse. En riktigt stark och bedrövlig berättelse med en komposition som förstärker och fungerar)

En mini-shopaholic i mammas fotspår av Sophie Kinsella. (En välbehövlig motvikt till boken innan.)

Också denna måndag tillbringar jag med Lotta på Liseberg. Och den här gången är jag på snällt humör. Ändå kan jag inte låta bli att konstatera att Christer Sjögren (62 år, kollade upp det) gott kan vara Nordens roligaste människa. Och jag hade ingen aning om att Arvingarna existerade fortfarande. Jag tror att jag tycker det är helt okej att de gör det. Och Eloise håller ju ännu. Tänk det.

Det är roligt att vänta på en bebis tillsammans med en fyraåring. Ibland går det dagar då hon inte ens nämner den nya familjemedlemmen och ibland kommer dagar då hon talar  om barnet flera gånger. Idag är det där senare ibland.

Det började redan på morgonen när Ingrid med stor dramatik och känsla i rösten utbrast:

– Vilken stor mage du har fått, mamma!

Och sedan har det fortsatt. Under kvällsmaten funderade hon sedan på var bebisen ska sitta när vi i framtiden äter hos farmor och farfar. Och hittade en lösning på problemet. Som naturligtvis innebar att hon och bebisen sitter bredvid varandra. Hon har också funderat en hel del på namn (tycker för tillfället att August åt en pojke och Augustia åt en flicka är det enda rätta och hennes mor är till sig av stolthet över att Ingrid hittat på namnet Augustia helt själv).

Jag somnade lite före tolv igår på kvällen och vi vaknade halv nio på morgonen. Jag tyckte att jag hade sovit lite dåligt och planerade in en eftermiddagslur. Observera: att jag sovit lite dåligt. Inte på något sätt så dåligt att det känns rimligt att jag kröp ner i en säng efter lunch och att klockan kvar kvart före fyra när jag vaknade igen. Jätteskumt. Vad händer?

Jag insåg förresten någon gång under gårdagens bröllop att jag antagligen inte ser lika mycket ut som en val som jag känner mig. Jag blev nämligen erbjuden alkohol vid fyra olika tillfällen. Och det beror nog inte på att festplatsens personal har en liberal inställning till kombinationen alkohol och gravida eftersom min gravida vän som satt vid samma bord bara blev erbjuden andra alternativ.

Eller vad vet jag? Kanske jag visst ser ut som en val. Men mera då som bara en val än som en gravid val.

Här är förresten vårens, årets och kanske decenniets bästa köp; en gravidvänlig maxiklänning som jag redan nu bor i och kanske kryper ur någon gång under förlossningen. Sällan har jag fått så mycket för så lite pengar.

Så fick de varandra, de två fina. Och vi andra fick vara med. Det är ju så mycket romantik i luften en sådan dag och jag i mitt känsliga gravida tillstånd drabbades häftigt av min kärlek till min Fredrik. Bruden höll ett fantastiskt tal och brudgummen sjöng för sin fru. Och jag visste inte riktigt vart jag skulle titta för att allt var så fint. Jag tänkte att jag borde skriva tal åt min älskade lite oftare. Det är klart att han vet att jag älskar, men jag borde kanske påminna honom och mig själv om varför. Det är ju inte alltid som det känns så självklart för de båda inblandade när man lever en vardag som innehåller så mycket annat än den där romantiken vi träffar på bröllop.

Och väldigt mycket tänkte jag på hur mycket jag saknar brudparet och många av våra andra vänner. Det läsår som gick var inte nådigt. Det var sorgens höst 2011 och stressens vår 2012. Och nu är det semestern sommar. Sedan hoppas jag på en fantastisk höst och vår med en massa tid för de människor som vi tycker så mycket om och aldrig någonsin ville ta paus från.

På hemvägen i natten och dimman såg vi först två väldigt levande älgar som med stor frimodighet vandrade över vägen och sedan kort senare en väldigt döende älg som låg mitt på vägen, en mycket krossad bilruta och en man vars värsta åkomma tack och lov var chocken. Och även om döende älgar är obehagliga så var jag enormt tacksam över att det var bara älgen som befann sig i det tillståndet. Sedan kröp vi småskärrade fram längs det som återstod av små vägar och när vi äntligen kom till motorvägen var jag och den gravida tillräckligt trygga för att kunna somna i baksätet.