Jag hoppas innerligt att du har kunnat tänka på annat idag än hur det går för min frisyr. Men jag avlägger ändå en rapport i fall att någon har svårt att slappna av före den fått klarhet i denna fråga.

Mellanrapporten lyder att jag har fått tag på en frisör och kommer att få någon slags hjälp imorgon. Jag använder det mesta av min tid fram till det åt att övertyga mig själv och min omgivning om att snaggat/rakat hår på ena halvan av huvudet och långt på andra är trendigt och helrätt för prästfruar som närmar sig trettio.

Känns bra just nu: att jag njuter så oerhört mycket av semestertillvaron men ändå små korta stunder kan längta innerligt till vårt riktiga liv. Det där som vi själva valt och byggt. Och samtidigt som jag njuter av att plötsligt leva nära många av de vänner jag vant mig vid att ständigt sakna så fattas mig en del av dem som brukar finnas tillgängliga.

Det är väl det här som är att ta det bästa ur två olika världar.

Minns ni den flottiga frisyr jag nämnde? Efter den hårtvätt som skulle vara helande insåg jag att en stor del av mitt hår på vänster huvudhalva faktiskt har dött av den behandling jag utsatt håret för. Och då menar jag verkligen dött. Jag är nämligen inte det minsta petig. Mina kluvna hårtoppar är flera än mina icke-kluvna. Jag inbillar mig att hår ska vara lite risigt och strävt. Så tro mig alltså; när jag säger att det är dött så är det dött. Och när till och med jag anser att håret måste bort så är det nog bortom all räddning.

Att göra i morgon: söka krishjälp hos en frisör med tid för sådana uppdrag på ytterst kort varsel.

Att göra i framtiden: fundera på om behandlat, kontrollerbart och dött hår verkligen är bättre än vilt och okontrollerat levande.

Nej, det är inte roligt när Ingrid drabbas av allergichock. Men jag tycker hon är vansinnigt söt med svullet öga.
Orsaken? Hon hjälpte sin moster att baka. Och det kläcktes och vispades ägg i hennes närhet. Hon åt inte. Hon rörde inte. Men det räckte tydligen sådär.

Denna dag fick gärna vara ett liv. Jag vet att jag någon gång under tidig eftermiddag sa åt Fredrik att jag är så lycklig att jag inte ens kan le.

Och plötsligt är det tydligen bara 100 dagar kvar till det beräknade datumet.

I natt var jag vaken en hel del, vilket känns idag. O, denna trötthet. Det var tydligen lite för varmt och lite för ljust för att sömn skulle falla sig helt naturligt. Jag ägnade min nattvakna tid åt att intensivt fundera på om jag borde ha lagt till ett t i slutet av första ordet i rubriken i mitt förra inlägg. Men enligt en av de bästa gratis-apparna (SAOL) gjorde jag rätt när jag på impuls utelämnade den bokstaven.

Och ja, det kändes pinsamt att ligga och fundera på sådana saker nattetid. Nästan sorgligt. Se det här som en bekännelse. Som bekännelsen.

Det ryktas på byn att jag höll en radioandakt igår. Det var visserligen en gammal repris, men jag står fortfarande för det jag sa. Så om du vill ha lite andlig spis såhär en torsdagskväll, en av sommarens finaste om inte den allra finaste, kan du klicka här.

Idag satt jag fyra timmar och fem minuter hos frissan. Och resultatet är min flottigaste, sliskigaste och oljigaste frisyr någonsin. Men vi ska hoppas och tro att det tar sig. Om några dagar när jag får tvätta håret igen.

En gråtande Ingrid kom upp efter läggdags igår. Orsak till tårarna: att hon glömde bort att vara påskhäxa på påsken. Så ikväll ser hon ut såhär. Hon förknippar på inget sätt påskhäxeskap med godis eller påskkort. Det är bara en look.