Det finns säkert något klädsamt och ödmjukt sätt att säga det här på, men jag orkar inte hitta det sättet just nu utan säger bara…. JAAAAAAAAA! Ingrid och hennes stafettlag har idag vunnit guld i stafett-FM på 4×100 meter. Tänk att de hade det i sig!

Vi visste att det fanns en chans. Om allt gick vägen kunde det kanske bli en medalj. Men vi var absolut inte säkra. Det fanns så många starka lag och precis allt ska stämma om det faktiskt ska gå. Och i finalen stämde inte allt, men det gick ändå.

Jag är så glad att vi åkte till Åbo hela familjen och var med på plats. Jag är så glad att jag fick ropa mig hes när flickorna sprang. Jag är så glad att jag fick krama om dem alla fyra. Jag är så glad att de fick vara med om den här dagen. Jag tror det blir ett minne för livet. Den här dagen lär de komma ihåg.

Idrotten är brutal och hård. Väldigt få får åka hem med medalj. Det är inte heller nödvändigtvis så att de som jobbat hårdast får stå på prispallen. Men idrotten är så vacker ibland. Idag fick just vi se det där vackra.

Och det blir kanske extra vackert för att vi minsann sett det brutala och hårda också. Också den här säsongen.

Så glad. Så stolt. Så tacksam.

Att leva med min Fredrik är att lyssna på Tongåvan i Radio Vega de gånger man tillbringar sin fredag i bil. Han blir mysigt barndomsnostalgisk. Jag blir omysigt road. Tycker att de flesta hälsningarna är mest bara underhållande. Det finns något så lustigt med alla ”vi på Rönnbacken” som gratulerar någon som borde hålla ”kaffepannan varm på söndag”. För att inte tala om gratulationer från ”du-vet-vem”.

Men. Idag får vi plötsligt höra en hälsning läsas upp. Om en son som är på loma från Drakan, den plats där mahoriteten av finlandssvenska beväringar gör sin värnplikt. Och så det här: Känsliga pappan i Hangö är lycklig.

Jag bara älskar att det finns en känslig pappa i Hangö som kallar sig känslig och som är lycklig när sonen nu är hemma på ledighet. Så lycklig att vi fick veta det.

Jag kommer för alltid att ha en soft spot för känsliga män. De är de finaste och starkaste jag vet.

– Mamma, hur mycket skulle du betala för att Hildes synskada skulle försvinna helt? frågade Hildes storebror en dag.

Frågan är bra. Och helt omöjlig att svara på. Jag är glad att jag inte står inför den på riktigt.

Jag skulle ju å ena sidan vilja att hon kommer så lätt undan som möjligt, så där som vi föräldrar väl alltid vill. Och till det hör inte en synskada. Samtidigt är ju människor som bara glider från räkmacka till räkmacka ofta rätt odrägliga. Vi människor behöver motgångar för att våra liv ska bli… liv. Så å andra sidan vill jag ju inte att hon kommer för lätt undan.

Jag kunde inte svara på frågan. Men jag vet en sak. Jag vet att jag skulle betala allt jag äger och har och lyfta lån om det skulle ge Hilde ett meningsfullt och rikt och vackert liv. Men jag vet en annan sak också – sådana liv kan man inte heller köpa. Och jag vet en tredje sak – sådana liv kan man få också med en synskada.

Jag står i ett hav av kvinnor som springer tio kilometer ungefär lika snabbt som jag. Om några minuter går vår startsignal. Och nu får jag blinka bort tårarna. Tacksamhetstårarna. Jag strävar efter att ta så lite som möjligt för givet, livet blir onekligen större, vackrare, rikare och meningsfullare om man ser sig omkring och ser gåvor och inte rättigheter. Så i den där stunden i startgrupp 3 drabbas jag av enorm tacksamhet.

Tänk att min kropp orkar och vill springa tio kilometer också det här året. Tänk att jag får vara skadefri och frisk. Tänk att jag trots en sommar som var sådär ändå lyckades springa så pass ofta att jag vågar hoppas på en tid på strax under timmen.

Tänk att jag har en ursprungsfamilj som jag genuint älskar att få hänga med ett veckoslut i året i Stockholm. Tänk att våra föräldrar vill ge oss det här. Tänk att vi får skratta så mycket. Men också prata så mycket viktigt.

Tänk att det inte regnar.

Tänk. Och där går signalen.

Jag kommer i mål en knapp timme senare. Mindre knapp än jag trodde. Förra årets rekordtid slog jag inte, men det här blev min med råge näst snabbaste mil och då är det svårt att vara missnöjd. Tänk att jag som nybliven fyrtioåring klarar sådant som jag aldrig hade klarat som tjugofemåring.

Tacksamheten. Igen. Den vill jag inte släppa taget om.

För en månad sedan hade jag aldrig ens träffat dem. Märkliga tanke. Nu har jag träffat dem nästan dagligen i tre veckor och vi har skrattat mycket varje gång och jag misstänker att de för alltid har en plats i mitt lärarhjärta. Så där som de där första grupperna alltid har. För ja, efter elva år som gymnasielärare fick jag en helt ny första upplevelse nu när jag fick ha mitt livs första kombigrupp. En grupp yrkesstuderande som också tar studentexamen.

– Jag tror jag älskar den här gruppen lite, sa jag till min Fredrik när jag hade träffat dem första gången.

Och jag tror bestämt jag trodde rätt. Starka personligheter, liv, spontanitet, charm och humor. Jag har varit helt slut och helt lycklig efter varje lektion med dem. De är liksom svaret på varför jag vill vara lärare.

Så kom en kväll när hon grät. Det är fint att det finns hjälpmedel för den som inte ser speciellt mycket, men hon vill ju inte ha hjälpmedel. Hon vill bara ha det på samma sätt som alla andra, får hon fram mellan tårarna. Hon vill ju egentligen bara vara som alla andra.

Och den sorgen måste hon få ha.

Samtidigt som det är sant att alla människor kämpar med något och att många människor kämpar med svårare än hon, så måste hon få vara ledsen över ännu en påminnelse om att hennes kamp också är riktig.

Och efter att ha låtit henne gråta en stund, efter att ha torkat tårar och försökt och till och med lyckats lite grann rikta uppmärksamheten mot något annat så… Så ligger jag här och känner mig ledsen över att hon inte får ha det lättare.

Den sorgen måste jag få ha.

Men den är inte hennes att bära. Så den får finnas en stund nu när hennes egen dämpats och svalnat för stunden.

Och jag vet det att imorgon är det lättare igen. Och jag vet det att imorgon fortsätter kampen.

Också den här söndagen bjuder Hilde på mer sanning än jag spontant efterlyste.

– Mamma, du ger mig gråa hår! utbrast hon i en konfliktsituation.

Att vara hennes mamma är inte precis att bli behandlad med silkesvantar. På sätt och vis. Men på sätt och vis är det just precis det det är; en ren silkesvantsbehandling är det att få vara hennes mamma.

Hilde hade en klasskompis på besök igår. Jag gjorde tydligen ett gott intryck.

– Hon sa ”Oj, vad din mamma är trevlig!”, berättade Hilde idag.

– Nämen, det var ju fint sagt, sa jag.

– Jo, men då sa jag att du är så bara när vi har gäster, svarade Hilde.

Autsch.

Att ha barn = att hållas på mattan. Ibland under mattan.

Bild ur Hildes nya skoldagbok.

När jag blir stor vill jag bli lite mer som hon.

Jag tror inte att hon kan allt hon vill. Ser man så dåligt som hon gör så kan man absolut inte det. Men å andra sidan tror jag inte att någon annan heller kan allt hen vill. Vi är alla begränsade, det finns hinder som vi inte tar oss över. Det är att vara människa.

Men att vara människa är också att ibland göra och klara lite mer än vi instinktivt skulle göra. Att ta oss över ett hinder mer än beräknat. Ikväll deltog Hilde i sitt livs första friidrottstävling. Bollkastning för F7. Hon kom sist. Brutalt sist.

Hon var så otroligt stolt.

För henne var inte den största utmaningen att kasta bollen långt, även om det också visade sig vara väldigt svårt. För henne var den största utmaningen att våga vara med i en helt ny sak på en helt ny plats. Hon var så rädd för att stå på fel ställe, för att inte märka när det var hennes tur och för att inte hitta bollen när hon skulle kasta. Allt det klarade hon. Inte galant, men hon klarade. Och varje gång vi klarar av våra största utmaningar växer vi en decimeter. Minst.

Jag är så otroligt stolt.