Jag vet inte när den här traditionen började, men jag vet att Ingrids vänner har varit hos oss och klätt julgranen varje år i många år nu. Första gången var de två kompisar här, sedan har de varit tre och fem och i år hade vi hela sex av Ingrids vänner här.

Jag vet inte när den här traditionen började, men jag vet att jag aldrig vill att den slutar. När granen var klädd satt vi någon timme och drack julmust och åt snacks och pratade och skrattade och sällan mår min själ lika bra som i just sådana stunder. De kommer sällan numera, ju större deras värld blivit desto mer sällan är de hemma hos oss. Det är som det ska vara och som jag vill att det är, men hjälp vad jag kan sakna dem ibland.

Jag vill och ka inte ta vänner för givet, skrev jag häromdagen. Och jag menade det. Inte heller mina barns vänner tar jag för givet och att de här kloka, roliga, snälla och fina unga kvinnorna är min dotters viktigaste vänner gör mig trygg och glad och tacksam.

2013 gjorde vi vår allra första bästisresa. Den gick till Stockholm och då såg vi ut så här:

2025 gjorde vi vår trettonde bästisresa. Den gick till – håll i er nu! – Seinäjoki och då såg vi ut så här:

Det har hänt så mycket under de år som gått sedan vi började med vår livgivande tradition. 2013 hade vi fem barn sammanlagt, i dag har vi nio. Två av oss bor i en annan del av landet än vi gjorde då. Många drömmar har blivit verklighet och andra har smulats sönder. Genom allt har vi haft varandra.

Och en gång i året får vi ett par dagar som är bara våra. Vi pratar och pratar och pratar. Äter orimligt mycket godis och nästan alltid sushi. Skrattar mycket. Samlar krafter. För att sedan ta tag i verkligheten igen.

I år fick vi säga ”Vi ses på lördag” när vi sa hejdå till varandra i slutet av vår helg. Det har nog aldrig förr hänt. Vi är vana vid helt andra intervaller. Och i lördags fick vi sitta i kyrkan tillsammans. En av oss är mamma till en pojke som vi andra två är gudmödrar till och nu bjöd hans kör på julkonsert och julen kom. Jag satt mellan de här två i en kyrkobänk och tänkte att det nog är en av världens bästa platser.

Att få ha vänner. Aldrig vill jag och aldrig kan jag ta det för givet.

Att växa upp i samma familj är inte att växa upp i samma familj. Jag blev på något sätt så väldigt påmind om det igår när Hilde och jag var de enda (människorna) som ville vara med på luciabild. När Ingrid var nio år var läget onekligen ett helt annat. Trots att de ju växer upp i samma familj.

När vi fick snö nu igen var syskonens intresse ungefär lika svalt som inför lucia. Så jag frågade Hilde om hon ville komma ut och bygga en snölykta med mig. Om hon ville. Hon fick feelis och svängde ihop en snägubbe och några snöänglar också. Genomlycklig för att någon gav snön och henne en halvtimme.

Vi har tre olika barn i just nu tre väldigt olika åldrar. Vi får använda många olika föräldramuskler. På gott och ont.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh. 1:5.

Men faktum är att min familj håller på att övervinna luciatraditionen. Nästan aldrig har så få ställt upp på luciabild.

Samtidigt ville en väldigt gärna och det räcker. Det räcker faktiskt.

Glad luciadag!

Jag kommer att somna tidigt och trött ikväll, men jag kommer framför allt att somna lycklig och tacksam.

Att ha mitt jobb är att ha världens bästa jobb. Alla dagar vet jag det. Men just idag vet jag det ännu mer än vanligt.

Femtio av våra studerande i årskurs två ställde upp i skolans luciatåg i år och bjöd skolan och sina föräldrar på julstämning. Efteråt gick en del av dem dessutom till ålderdomshemmet i närheten där och lussade för de gamla.

Jag har ju en soft spot för lucia. Och jag har en ännu softare spot för ungdomar och när de gör gott för andra, så det här blev en riktig gulddag för mig.

Världens. Bästa. Jobb.

Och så blev hon nio år, vår älskade Hilde Nora Birgitta.

Hon har vuxit fem år på ett nu. Hennes värld är så väldigt mycket mera hennes egen än den var för bara ett halvt år sedan. Hon vill och vågar så mycket, att få se det är bland det finaste som finns.

Men mycket av det som varit Hilde hela tiden finns kvar i allra högsta grad. Hon älskar sina människor och hon tycker om att visa det. Hon är livsglad och målmedveten. Hon kan sätta ord på sina många och stora känslor.

Hon ser ju sämre än vi andra, men på många sätt ser hon bättre. Hon kan läsa människor och rum och lägen, hon är lyhörd och uppmärksam. Och även om jag när som helst skulle ge henne en bättre syn så ser jag ju att hon får växa i annat viktigt när synen inte räcker till.

Jag älskar att få vara hennes mamma. Jag behövde nog just henne.

Den här dagen för exakt ett år sedan fick jag vara med om en av mitt livs allra mäktigaste stunder. Jag fick ett uppdrag som innebar ett av de största bevisen på kärlek som jag fått. Jag kommer aldrig någonsin att glömma 21 november 2024.

Vänskap. Är det inte något av det vackraste som finns? Och är det när vi verkligen behöver varandra som vänskapen är som allra, allra vackrast?

Jo, jag hör hur jag låtser. Vilken superlativens dag. Men det hjäls inte. Sådan är den här dagen för mig.

Och så hände det sig att jag en mörk och kall novemberkväll blåste liv i en gammal dator. En dator som fått vila sig i form rätt länge.

Det är ju fint att återse en gammal dator. Mycket finns ju numera i moln, men inte allt. Och där på skrivbordet låg den. En mapp med titeln De där orden jag aldrig vill glömma.

Och jag öppnade den och hittade skärmdumpar av Wilma-meddelanden som jag fick av studerande när jag senast slutade på ett jobb jag älskade. Det var ord som fick mig att gråta av tacksamhet och glädje och kanske lite stolthet. Det var ord som jag aldrig vill glömma.

Fatta att jag hade sinnesnärvaro nog att ta de där bilderna innan mitt gamla Wilma-konto stängdes. Fatta att jag visste att jag skulle kunna glömma annars.

Fatta att jag en gång fick vara viktig för dem.

Såg du stjärnorna ikväll?

Det gjorde jag. När jag tog en härlig lång promenad med en väldigt fin vän som jag inte träffat på alldeles för länge.

Det gjorde Arvid. Så han och hans kompisar ville ut och titta på dem. Och när jag kom hem låg fyra trettonåriga pojkar på en madrass vår balkong. Under och/eller i sovsäckar och med mössor och jackor.

Hur mysigt? Tonårskillar som bäddar ner sig tillsammans för att se på stjärnor. Prata och skratta.

Det sägs att november är mörk. Och hjälp vad det är sant. Men vänner. Nog lyser de upp vilket mörker som helst. Som stjärnorna. Både när man är fyrtiotvå och när man är tretton.

Det här är min sko. En av mina dyrare och fulare och viktigare. Med den här bad boyen i goretex och dess tvilling tar jag nämligfn alla hundpromenader i regn.

Men det här är också en berättelse om mig.

Den här skon har jag ägt och nyttjat i över två års tid. Och det är där som den där berättelsen kommer in. Finner du felet?

Senast nu finner du det. Den där plastdelen som prislappen satt fast i för ganska precis 750 dagar sedan sitter ju fortfarande kvar! Och jag har tänkt på det här inte varje men kanske varannan gång som jag har använt skorna sedan dess. Och ändå sitter den kvar.

Det här är (tyvärr) inte min sämsta egenskap som människa. Men den är absolut inte heller min bästa. Kanske en av mina märkligare. Men kanske också något av min räddning.

P.S. Jag kan inte låta bli att undra hur många gånger jag hade hunnit klippa bort plastbiten under den tid som jag ägnat åt det här blogginlägget. Inte så många gånger. Men nog en. Och det hade ju räckt. D.S.