I dag eller i går har Marius fyllt tre år. Tänk att vårt liv kom att innehålla en hund. Vi som en gång i tiden valde varandra delvis för att vi aldrig skulle ha husdjur.

Nu har vi Marius. Och han är nog helt rätt hund för just oss. Vi behövde en hund som tycker om människor och det gör han verkligen. Vi behövde en hund som tycker om promenader och det gör han också. Och vi behövde en hund som är frisk, för vårt liv har så smala marginaler att det oftast ryms in en frisk hund men en sjuklig hund är det nog lite för trångt för.

Vår Marius tog alldeles för lång tid på sig att bli rumsren. Orimligt lång tid. Och även om det har stressat mig otippat mycket så kan jag ändå se att det skulle ha stressat många andra mycket mer. Kanske han också på den punkten kom till rätt hem.

Han inledde sitt födelsedagsfirande igår med att äta upp familjens oöppnade godispåse som jag hade gömt i en stängd låda. Hans glupskhet är kanske hans allra sämsta egenskap.

Att jag fortfarande är och förblir hans stora favorit i familjen är kanske hans mest otippade.

Vi valde hund kanske allra mest för att vi insåg att vi hade minst tolv år av tonåringar hemma framför oss och för att vi tror att det gör gott att tonåringar har någon att prata bebisspråk med. Och Marius är verkligen allas bebis. Ingen och inget framkallar lika mycket mjukhet och mysighet hemma hos oss som han.