Jag visste att den här höstterminen skulle vara lite på gränsen. Att mitt vardagspussel egentligen hade alldeles för många bitar. Sedan i augusti har Min ork den här hösten funnits stadigt på min bönelista. Av tusen och en orsak.

Igår när både julkyrka och julfest var avklarad och när jag önskat min älskade klass god jul och druckit julkaffe med mina kollegor så bytte jag om till mjukisbyxor och tog en kort hundpromenad i något som påminde om sol. Jag hann inte ens gå över vägen innan jag kände tårar av glädje och tacksamhet rinna längs kinderna.

Det gick. Den här hösten gick.

Här och nu är alla pusselbitar på rätt plats och ingen har försvunnit på vägen. På en lite för slingrig väg där jag ändå behövt gasa på.

Men det gick. Jag är i mål.

Tack!