Jag skulle inte säga att jag hatar ishockey. Jag är bara ytterst ointresserad av det. Inte ens när vårt landslag spelar om mästerskapstitlar ställer jag upp, för mig känns det lite som om det är ishockey-VM lika ofta som det är tisdag.

Så jag har inte sett många ishockeymatcher live i mitt liv. Två har jag sett. Men i dag såg jag mitt livs tredje. Och mitt livs roligaste och mest spännande.

Fyra av pojkarna i min egen klass spelade match och jag satt på läktaren och tittade. Jag kan nästan inga regler men jag förstår mig på spänning, passion och vilja. Wow!

Jag satt bredvid en kvinna och vi sa ingenting till varandra tills vi båda blev skrämda av pucken som kom flygande mot nätet som vi satt bakom. Då fnissade vi lite åt oss själva och sedan frågade jag om hon var mamma till någon av spelarna. Hon var en gudmor. En jättestolt gudmor som ser nästan alla hemmamatcher. Gudsonen har spelat ishockey i snart tio år. Mängden matcher kan jag inte ens tänka mig men jag förstår mig på stolthet och kärlek.

För där satt jag. Mamma till ingen av spelarna men lärare till fyra. Och jag var stolt och jag tyckte om.

Jag kommer nog snart att gå på min fjärde match.