I dag fyller han 13 år. Den yngre mannen i mitt liv. Vår älskade Arvid.

Om kärt barn har många namn är han nog ytterst omtyckt, vår Arv. Arven. Sparven. Parmesen. Parmesano. Parvissen. För att nämna några av dem som blivit kvar. Sparvin, säger en av hans relativt nya vänner. Rätt ljuvligt.

Den människa som i dag tagit steget in i tonårstiden lever lyckligt långt från tonårsangst. Han är ljus och glad och lätt. Han skrattar för det mesta och väljer alltid den roligaste vägen. Han kan nästan vad som helst när han vill, men är rätt svårstartad om lusten inte finns där. Livsnjutaren.

Lusten finns ju alltid när det gäller fotboll. Det här trettonde året har bjudit på mer fotboll än något annat år hittills och han har fått vara med om häftiga saker.

Men jag tror fotbollen ändå blir tvåa. Att det allra viktigaste för honom är kompisarna. Boysen. Och de blir bara fler. Gamla favoriter består och nya hittar han hela tiden. Här en kväll i veckan hade vi fem extra pojkar runt matbordet och sådana stunder är nog mina allra bästa.

Att få ha ett barn som mår så bra är en enormt stor nåd. Alla sådana dagar är jag tacksam.