Här ser ni en cykel som vi hade tänkt ge bort. Ingrids gamla cykel som hon knappt hann använda innan hon ville ha en ny och som tydligen var för flickig för Arvid. Och som vi på något sätt bara utgick från att Hilde aldrig skulle använda.

Den har stått kvar i garaget. Vi har liksom inte orkat ta itu med att ge bort den. Ibland har den stört mig, den har fungerat lite som ännu en sorglig påminnelse om alla de dörrar som inte kommer att öppnas för Hilde.

Tills hon öppnade den dörren. Också. Alla dörrar kommer hon ju inte att kunna öppna, men redan nu står många sådana på vidgavel som vi trodde skulle förbli stängda. Låsta.

I kväll mötte vi henne. På väg hem från akrobatiken. Med hjälm, reflexväst och cykellampa. Jag var lite rädd när jag såg hur snabbt hon cyklade. Men mest av allt var jag mycket glad och mycket stolt.