Den riktigt engagerade (typ min mamma) minns kanske ett sommarinlägg om en vår som verkligen inte var löpningens vår på grund av skador och krångliga vrister. Det fanns hopp i det inlägget, skrivet när jag just hade kunnat springa första gången igen efter en lång paus.

Det hoppet blev kortvarigt. Dagen därpå blev jag förkyld och nu pratar vi en förkylning som innebar en hosta på helt annan nivå än jag hostat tidigare. När jag efter sex veckor fortfarande hostade så att främmande människor tittade skeptiskt och så att jag ibland började spy sökte jag hjälp (har alltså hängt brutalt mycket hos hälsovården i år!) och ägnade några veckor åt astmautredning.

Men. För några veckor sedan slutade jag hosta och jag ville bara springa igen. Så jag började. Väldigt kort och väldigt långsamt. Sorgligt långt från där jag en gång var men lyckligt springande igen.