Ovanligt smärtfritt var det i år att lämna sommaren bakom och gå mot höst. För nej, i min bok finns ingen sommar kvar när läsåret väl börjat. Jag må kunna ha bara ben fortfarande och jag må ha simmat i havet ännu i lördags, men eftersom jag lever enligt devisen att sommar inte är ett väder utan ett state of mind så tar sommaren slut när skolan börjar.

Sommaren 2025 var en av de bättre. Visst fanns det skav och sorger, men det fanns mycket som var väldigt rätt. Allt riktigt viktigt fanns där och då är det onekligen ganska lätt att andas och leva.

Det kunde ju tänkas vara svårare att gå vidare från en sådan sommar, men det är på många sätt lättare. När man känner att sommaren var det som man hoppades att sommaren skulle så är man redo när hösten knackar på. Vemodet och melankolin viskar inte lika högt.

Samtidigt… Somrar är sällan så magiska som man tror i mars när man anar ljuset och vågar börja längta. Det finns stunder som är nästan överjordiskt vackra, men hjälp vad det finns många andra stunder också.