När jag i tiderna tackade ja till att bli en av lagledarna i Arvids fotbollslag var det ett nästan förnuftsvidrigt beslut. Det fanns typ inte ett enda rationellt argument för att säga ja och ändå var det just det jag sa.

Tyngst vägde Arvid själv. Jag frågade honom, och fick det att låta helt hypotetiskt, hur det skulle vara om jag skulle vara lagledare i hans lag.

-Det skulle vara så najs! utbrast han utan ens en halv hundradels eftertanke.

Och vem kan säga nej då?

Så nu är jag med. Och på cup för en vecka sedan kom en av pojkarna i laget fram till mig när jag stod och hejade och peppade lungorna ur mig under en match.

-Du borde få en mikrofon, sa han.

-Men jag hörs väl nog? frågade jag.

-Jo, men jag vill höra bättre, sa han.

Och vad betyder väl förnuft och rationalitet när en 13-årig pojke vill höra en bättre när han spelar match?

Absolut ingenting.