För på dagen femton år sedan var jag ledare på mitt livs kanske allra bästa konfirmationsläger. Det lägret var bäst för att det gav mig ett fantastiskt fint gäng tonårstjejer som sedan samlades regelbundet hemma hos oss under ett par års tid.

I går gifte sig en av dem och jag fick vara med. Hon är i dag en generös, klok, stark och lojal människa som dessutom är sjukt snygg och rolig och har ett enormt hjärta. Att jag fortfarande får finnas med på ett hörn i hennes liv är värdefullt för mig.

Mittemot mig på bröllopsmiddagen satt en annan gammal konfirmand som idag är en god vän. Och snett mittemot en tredje gammal konfirmand och bredvid mig hennes sambo och pappan till hennes lilla barn som jag också fick träffa. Tänk att jag har känt dem alla i halva deras liv och att vi fortfarande håller kontakten.

Under gårdagen fick jag dessutom återse många andra från den gamla tjejgruppen, också sådana som jag inte sett alls på typ tio år. Jag fick träffa deras män och sambor och fick se bilder på deras bebisar och jag fick prata med dem nu som vuxna. Och jag insåg att de alla har blivit så otroligt bra! Inte är jag förvånad, det anade jag ju redan när de var femton, men det var fint att få träffa dem nu som trettioåringar och verkligen se det med egna ögon.

Jag vet att jag har sagt det förr men det är så väldigt sant och i dag kanske ännu mer än vanligt; inte en enda av de tusentals timmar jag har satsat på att bygga relationer till tonåringar ångrar jag.

Jag och två av de underbara jag fick hänga med i går. Den här bilden är tagen för åtta år sedan och då redan tyckte vi att vi hade känt varandra länge. Ha! Vi hade ju ingen aning. Jag är glad att vi inte hade det.