Den här våren blev en vår när jag besökte läkare fler gånger än under hela resten av mitt vuxna liv sammanlagt. Jag har nästan drabbats av någon slags identitetskris. Vem är jag om jag är en sådan som har fel som måste kollas upp? Det har visat sig att jag är ganska långt samma människa ändå, så krisen har lagt sig.

När det ännu var mer vinter än vår blev en av mina vrister märkligt svullen och när det inte gick om kontaktade jag vården. 5 mars avbröt jag min runstreak som då hade fyllt dryga nittio dagar på grund av foten och sedan blev det en lång vila och några olika undersökningar. Jag har numera en slags diagnos. Och är ganska långt samma människa ändå.

26 maj tog jag en första länk igen, en mycket ödmjuk tvåa för att inte pressa min fot. Jag var så glad och tacksam över att kunna springa igen. Skulle det rentav bli en ny streak? Men nej. Dagen därpå stukade jag den andra foten rejält illa och fick röntgas och undersökas igen och sedan har det blivit att vila på nytt.

I kväll sprang jag på nytt. En otroligt långsam men rätt härlig femma. Efter tre och en halv månads vila är konditionen långt borta, nu kan det bara bli bättre.

Att kunna motionera och träna är en gåva och jag visste nog det redan innan den här våren kom men jag vet det nog ännu mer nu. Det har visat sig att jag också utan träning är ganska långt samma människa om jag tvingas till det, men jag vet att jag i längden är en gladare och friskare och piggare version om jag får och kan träna.