För 17 år sedan blev världen ny. Ingrid kom till oss och allt blev annorlunda.

Hon var en arg och missnöjd bebis, ofta sjuk och med svåra allergier redan från början. Hon var en värdelös sovare fram tills hon var två och ett halvt och en ganska dålig sovare fram tills hon var fyra.

Starten var lite skakig. Kan vi väl säga.

Men precis varje sekund har jag älskat henne så vansinnigt mycket. Också i den skakiga starten var kärleken tvärsäker. Nog visste jag vad kärlek var innan jag fick henne, men kärleken fick nya färger och nyanser när jag blev hennes mamma.

Redan som liten var hon målmedveten och smart och rakryggad. Tydlig, på något sätt. Hon har för länge sedan vuxit om mig i många saker och jag imponeras ofta av henne. Jag önskar henne egentligen bara ljus och glädje, men så fungerar ju inte livet. Och de där gångerna när världen och/eller människor sviker så älskar jag att hon fortfarande så ofta kommer till mig.

Ingrid, jag älskar att vara din mamma. Det är mitt finaste, bästa, viktigaste, svåraste och roligaste uppdrag.

En av de äldsta och en av de nyaste bilderna av oss.