För snart tre år sedan började vi i samma skola, de som studerande och jag som lärare. Vi fick ett enda år tillsammans, ett år är så lite men kan betyda så mycket. 

I går fick jag fira deras studentexamen tillsammans med dem. Att jag fortfarande får finnas i deras liv och vara viktig är så otroligt fint. När en av dem presenterade mig för sina föräldrar började jag gråta. Det kändes overkligt att det var mig hon talade om. 

Nu börjar resten av livet för fyra fantastiska unga kvinnor (den fjärde hann jag inte få bild med). Och jag hoppas att jag fortfarande får finnas med på ett hörn också när livet och världen växer.

På ett hörn får jag med säkerhet finnas åtminstone en tid till för de superfina tjejerna i min egen nya klass. Vår resa har ju bara börjat. Och nog är det otroligt skönt för mitt starka sköra lärarhjärta att jag inte måste säga hejdå till alla samtidigt. 

I dag ska jag läsa läsårets sista texter och lägga in de sista vitsorden. Någonstans i mig börjar jag ana att sommarlovet faktiskt är på väg.