Om du tittar riktigt noga på bilden ser du att Hilde har flätor. Jag inledde lördagen med att göra inbakade flätor i min sistföddas hår och alla som känner mig inser att det inte kan ha varit frivilligt. Och nej, det var det inte. Hilde hade i dag våruppvisning med sin akrobatikgrupp och inbakade flätor ingick i looken.

Märkte du? Hur jag lite nonchalant nämnde att hon hade våruppvisning med akrobatiken? Som om det inte skulle vara typ hela världen. För det var det ju nog. Typ hela världen, alltså.

Att leva med ett barn med synnedsättning (och helt säkert också alla möjliga andra funktionsvariationer) är att ta väldigt mycket mindre för givet. Jag var orolig för att hon skulle göra något fel och att hon skulle märka det själv och skylla på synskadan. Och jag var orolig för att hon skulle göra något fel och att någon annan i gruppen skulle märka det och inte skylla på synskadan. Och jag vet inte vilken oro som var större.

Men hon klarade det så fint.

Hennes unga och superduktiga tränare hade tänkt på att placera henne bredvid trygga vänner och på ett ställe där hon kunde se andra göra rörelserna. Tack vare tränare och vänner gick det bra och det är igen en påminnelse om hur hennes och allas våra liv är – att vi klarar mycket mer om vi tar emot andras hjälp.

Hon var så stolt och så glad efteråt och det är typ allt för mig. Som sagt; med henne tar jag väldigt mycket mindre för givet. Och/men då finns det också väldigt mycket mer att förundras över.