Det började med att hon hela halva tiden pratade om att hennes pappa är så gullig. Sedan blev han SÅ gullig.

Sedan blev han för gullig.

Sedan blev han FÖR gullig.

Och plötsligt gick det att komma in i ett rum, kasta en blick på honom och utropa FÖR. Och alla här hemma fattade vad hon menade.

FÖR blev sedan förisen och nu kallas han rätt ofta bara fören. Pappan i vår familj.

Är det här ett exempel på ett sluttande plan eller ett uppåtgående? Jag vet liksom inte riktigt.

Men jag vet att just det här är att vara familj. Att ha de där superviktiga sakerna och orden som är bara våra och som knyter ihop oss med varandra.