Det sägs ju ibland att förundran är något som blir mindre med åren. Men jag undrar nog.

Varje dag – ja varje – sedan slutet av januari har jag förundrats över ljuset. Först över att det var ljust när jag åkte hem från jobbet, sedan över att det var ljust också när jag åkte till jobbet och sedan vi bytte till sommartid tar vi Marius alla tre dagliga promenader i något slags dagsljus. Det är liksom nästan ljust för det mesta nu och min förundran är enorm.

Det är nästan – ja nästan – värt mörkret. Att få vara så här förundrad över ljuset nu.